Streaplers fyller 50

Både dokumentär och jubileumsshow i samma paket.


Innan jag föddes så stod tvillingarna Liljeblad och gungade i takt som förband till Beatles på Johanneshovs is-stadium 1964, det var ett tag efter att de brutit igenom med sitt rockiga country/blues/Elvis-inspirerade musiksätt. Tillsammans med Gert Lengstrand påbörjade de en 50-årig resa som skulle innebära en konstant Streaplernärvaro i den svenska dansbandssvängen som fortfarande pågår, och eftersom det är fredag idag så är grabbarna säkert ute och roar sin publik någonstans just i detta ögonblick.

Personligen så har jag aldrig förstått mig på dansbandsmusikens eviga gung även om jag inte tycker illa om genren. Streaplers kan jag relatera till på ett par nivåer i alla fall jämfört med andra band som Sven-Ingvars eller valfritt Z-istället-för-S-band. Min egen far genomgår en liknande resa med sitt band, de spelar covers av Creedence och när jag tittar på Liljebladstvillingarna i Streaplers som är vithåriga och ganska stela på scenen så kan jag inte annat än bli nostalgisk å deras vägnar. Möjligen är jag ensam om det här med andra vars föräldrar är entusiaster men förståelsen för varför de fortsatt så länge, även om de inte behövt finns hos mig och det hjälper mig att se den här fint packeterade dvdutgåvan.

Streaplers - 50 år!Den andra aspekten är Streaplers ursprung där det inte var skrivet i sten att dansbandsbiten skulle bli deras grej. Jag gillar verkligen de låtar jag hör i början av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe’s musikdokumentär ”Streaplers och evigheten” som tar oss från den allra första början mot det oskrivna slutet, som här får bli den andra dvd’n där jubileumsshowen för att fira Streaplers 50-årsgung finns med i sin helhet.

Dokumentären är inte direkt någon fantastisk skapelse som fångar in mig i världen kring Streaplers. Liljebladsgrabbarna berättar om små och stora händelser under deras karriär där dom spelat in Status Quo i sin egna studio samt spelat förband till ett förnämt litet band vid namn Beatles, som senare fick på nöten när Streaplers toppade listorna istället för dem.

Det är angenämt att lyssna till men för mig som inte är i loopen känns det rätt så ointressant och upplägget på dokumentären lyckas inte fånga in mig något mer. Med bra många märkliga inklipp av bilder som inte förklaras samt ganska dåligt valda bilder i övrigt verkar det mest vara ett entusiastverk än en professionell inspelning. Editeringen och klippningen är helt ok dock vilket bibehåller den informativa tonen blandat med det gemytliga. Jag är inte övertygad att det här är det bästa porträttet som kan göras av ett band med sådan status som Streaplers, även om det är i en lågbudgetindustri så borde det finnas bättre hantverkare.

Detsamma gäller tyvärr under scenframträdandet. Där kameramännen kilar fram och tillbaka över den redan ganska trånga scenen för att få närbilder på alla de sångare som återförenats med bandet och mest tycks vara i vägen, inte heller är det särskilt roligt att titta på ett gäng musiker som står blick stilla under en hel konsert, vilket ju inte är helt lätt att göra roligt som kamerakontroller men något mer än tre-fyra olika format på bilderna hade ju varit spännande. Produktionerna passar i alla fall ihop och det är en trevlig avslutning till dokumentären att titta på showen, det märkliga är att jag lär mig mycket mer om bandet från konferencieren på Lisebergs stora scen än jag gjorde under dokumentärens genomgång.

Musiken då? Det som väl spelar mest roll antar jag. Jo, den är det inga fel på alls. Som jag nämnde så går det kronologiskt från början till nuet och bara under konserten så gås 35 – 40 låtar igenom. Så för dig som vill se för musikens skull samt lite nostalgia så är det helt rätt att införskaffa den här. För mig – som inte har någon tidigare relation till Streaplers, inte fastnar för dokumentärens eller konsertens uppbyggnad och inte direkt är helsåld på musiken heller så blir det ett ganska torftigt första möte med Streaplers. Möjligen är det så att jag missat tåget och borde fötts tidigare, för det är en trevlig grupp människor som vi följer och jag försöker fördjupa mig, men det är faktiskt inte tillräckligt intressant för att jag ska följa upp på det. En riktigt svag 3:a som jag försvarar med den sammanhållande men inte tillräckliga kvalitén både i dokumentär och konsert samt att musiken får mig att stampa takten många gånger. Även trevligt att se ett äldre Sverige från ett rockperspektiv samt ett dansbandsperspektiv.

INGA KOMMENTARER