Spud Miltons ...

Spud Miltons galna äventyr

Spud Miltons Galna Äventyr

En ung mans tankar i tonåren…


Spud heter egentligen John men dras med det ofina smeknamnet eftersom han är en riktig pluggis. Spud på engelska = plugg. Han är en av de spinkiga killarna som inte fått några pubeshår och knappt klarar av att hitta sitt Adamsäpple. När han så börjar på internatskola är det med viss osäkerhet och stor nervositet han kliver innanför rikemanssönernas murar. Han placeras som boende i ett rum tillsammans med ett antal andra elever, pojkarna lever i åldersmixade rum och Spud har oturen att vara en av de yngre… vilket erbjuder många möjligheter att bli en redig hackyckling. Vilket han också blir.

Med en vän i den excentriske litteraturläraren ”The Guv” (John Cleese) och ett par riktigt vältimeade dejter med ett par vältrimmade tjejer så finns det möjligheter för Spud att bli en av de coola killarna. Frågan är bara om lyckan verkligen finns i gemenskapen som Spud jagar så suktande efter, eller om individualismen kanske borde stå som segrare, så som den gör i de flesta andra liknande filmerna?

Jag vet hur det var att växa upp som grabb, eftersom jag föddes som en. Och visst går det att relatera till Spud’s sökande efter identiteten, acceptansen och de söta tjejerna i mångt och mycket. De flesta grabbarna som klarar sig levande genom tonåren ställs inför ett gäng vid tidpunkten svåra men i det stora sammanhanget banala problem på resan och på det viset är varken Spud, du (kille eller tjej) eller jag annorlunda. Alla hade vi våra problem när vi växte upp – men det är bara Spud som får kräkas tankespyor kring sina i den här filmen.

Spud Milton blir inte mycket mer än en upprepning av tankar som jag själv och alla andra pojkar hade när vi var unga och förhoppningsvis i de flesta fallen inte har i vuxen ålder. (Nog för att det säkert inte är ovanligt.) Troye Sivan, en rätt så ny och oskyldig skådespelare har i rollen som Spud fått äran att låta oss minnas. Och tyvärr så gör han det på ett sådant sätt att barndomen, skolgången och möten med flickor måste ha varit det värsta och tråkigaste som någonsin hänt i mitt liv. En uttryckslös liten pojke som introvertgnäller från början till slut är svår att hitta den där speciella glimten hos, fightern som ska ta kampen för att växa upp och bli en man, coming-of-age kallas det inom den engelska genrejargongen… det händer aldrig.

Istället så förlir Spud Milton ett ungdomsbarn som så långt han bara kan försöker överleva på rådjursögon och möjligheten att gömma sig var som helst eftersom han är så liten. (Det var kanske lite elakt sagt..?)

Spud Miltons galna äventyr är så långt ifrån galna som du möjligen kan komma. Det är en fjamsig dagbok från en nybliven tonåring som inte vet vad han ska ta sig till. Den innehåller krångliga familjeförhållanden, mobbning på skolan, Hogwartsliknande lärare och en identitskris som bara kommer kunna lösas med djup hypnospsykoterapi. Spud Milton är märkt för livet eftersom han inte förstår att han deltar i just livet – han är en drömmare som raljerar som en tronarvinge till Ranelid och hans metoder för att ta sig vidare är varken inspirerande eller för den delen intressanta. Jag lovar dig att du får se mer dramatik, mer komedi och inpirerande människor om du väljer en valfri storstad och besöker en valfri högstadieskola i Sverige.

Den enda anledningen till att se den här dyngan är för John Cleese, en åldersman som borde spela trollkarl i någon ordentlig storfilm nu, så gammal har han blivit. Han är fortfarande vass i sina repliker och inleder sin karaktär väldigt väl. Oturligt nog så dras han ner i dyn och förvandlas till en självömkande fåntratt ju längre filmen går, ändå – inledningsvis – så är han den enda anledningen till att den här filmen får ett betyg. En av de sämsta, tråkigaste och töntigaste filmerna jag någonsin sett.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)