Hem Recensioner Science-Fiction Splice

Splice

I labbet händer det grejer.

Clive och Elsa, två genmanipulerande föräldrar.


Hybrider är den nya grejen och det vet Clive och Elsa som är ledande inom branschen. Deras grundliga och välutförda arbete hotas av de högre makterna. Pengarna – som äger deras labb, och kostymerna – som äger deras ideér. Så i ett desperat försök att självkompensera efter att blivit överkörda på ett möte börjar det överintelligenta paret blanda DNA som andra blandar Fanta och hembränt.

Deras egna specialgrogg består av fifty fifty tidigare forskningsmaterial (en blob) och det oheligaste i sammanhanget av dem alla – Mänskligt DNA. Resultatet blir Dren (fyndiga Nerd baklänges). En snabbt växande liten varelse som kommer ställa till mer bekymmer än någon tonårsdotter gjort under de senaste femtonhundra åren. Splice är 2010’s svar på i-landsproblematikens familjeförhållande, det kan inte bli mycket värre än såhär!

Från att ha startat som en spänd thriller i laboratoriemiljö (utmärkt startpunkt) utvecklas Splice till ett högst ovanligt och närmast obscent familjedrama som sätter tittarens tolerans på prov (Woody Allen, släng dig i väggen) och det slutar inte där, för Splice tar ut svängarna ett par gånger till genremässigt och flörtar både med de gamla ”badfilmerna” (engelskans bad, inte bikini och badankor) och skräckgenren. Så det gäller att hänga med i vändningarna och anpassa sig efter vad som händer i rutan, risk finns att sätta dadlarna i halsen mot slutet när det börjar pumpas action.

Splice DVDAdrien Brody och Sarah Polley antar den knepiga och självförvållade rollen som styvföräldrar till Dren. Det barnlösa paret får någon att rå om, och deras barn utvecklas och lär sig hur saker fungerar. Problemen börjar hopa sig när evolutionen vid sidan av i all hemlighet gjort sitt jobb och Dren utvecklats till något helt annat än en söt liten flicka med rosetter i flätorna. Det primitiva är både mänskligt och djuriskt, hos Dren utvecklas främst det djuriska och då kan vi snacka trotsålder och skoltrötthet. Ett praktexempel. Helt plötsligt har vi en familj i kris, där barnet utan problem kan krossa sina skapare lika snabbt som hon kan slänga sig från vägg till vägg med med hjälp av sin svans som lian.

Regissören Vincenzo Natali är rätt så känd för att göra underliga filmer. Det var denne man som gav oss den fantastiska, råa och mentalt störda CUBE en gång i tiden. Splice fortsätter på samma snett dragna linje som Cube och är knappast förvånande om man har den här informationen inför titten, det hjälper i förståelsen för vad som händer och det blir enklare att föreställa sig varför det vi ser är något vi behöver se. Splice är inte lika psykologiskt utmanande som Cube utan håller sig på gränsen av ramarna som omringar det vi kallar ”vanlig” film, utan att för den delen vara särskilt ”vanlig”.

För Natali tar som vanligt ut svängarna så gott han kan och berättar om det barnlösa paret och deras kamp i sitt förhållande, deras bekymmer i arbetet och deras desperation genom att introducera sciencefictionvarelsen Dren. Om man vill så kan Splice ses som ett drama, lätt – om det inte vore för alla vanvettiga scener som avlöser varandra klipp efter klipp. Splice kan enklare ses utan hänsyn till någon roll i filmen och bara avnjutas som en tokig film med tokiga ideér och jag föredrar det senare. Polley och Brody är bra i sina roller och deras spel med och mot varandra gör mycket till, hade det varit någon annan mindre begåvad i bild hade det här avfärdats som b-film nio gånger av tio. Specialeffekterna är riktigt coola och speciellt kring huvudakten Dren, som rör sig snabbt, snyggt och polerat.

För att avrunda kring Splice så kan jag säga att om du tyckte om Cube, så kommer du bli besviken på Splice om du ser den för att de delar regissör, det är två helt olika filmer som skiljer sig åt i nästan varje scen. Däremot om du gillar science-fiction och filmer som inte förhåller sig efter reglerna så är det här rätt film för dig. Det är inget mästerverk på något sätt, men helt klart en film som bör ses för att vidga vyerna ett par centimeter. Sen är det helt upp till dig att avfärda filmen som strunt eller hylla den som vår tids viktigaste film inom barnpsykologi, jag gillade den för att den var ovanlig. Punkt där.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)