Spelets regler (Rules of the game, La règle du jeu)

Fars på lanthuset med en underliggande hård kritik.


Fast så underliggande är kanske inte kritiken mot den franska rikemansvärlden när Jean Renoir visar upp ett härligt och samtidigt avskyvärt levnadssätt från några av de mest societära varelserna som någonsin funnits på film. Spelets regler kan ses som en hyllning till att leva loppan eller som en spark i röven på alla dem som gör det.

Dåtidens stekare jagade fasan och kanin som de grymmaste bödlarna, de bytte partners oftare än dagens mest aktiva inom porrbranschen och skämdes inte för att spela ut sina lustar inför både äkta makor och makar. Det enda som undanhåller en regelrätt orgie i briéost och rödvin är det faktum att Spelets regler spelades in 1939 och förmodligen aldrig hade sett dagens ljus om så var fallet. Nu finns bara känslan att gå på och min känsla från den här filmen blir en viss frustration, eftersom Renoir’s vision tycktes större (och var större) än tiden tillät.

Från början hade filmskaparen svårt att få ett genomslag med sin film, den sågades av publiken och blev förbjuden av censuren. Andra världskriget startade och vid en flygattack förstördes originalnegativet under en bombräd, resterande kopior beordrades att förstöras av nazisterna under ockupationen av Frankrike. Ändå lyckades filmen ta sig ändå in i 2010-talet och ut på dvd i Sverige 2011. Världen var en på många sätt mer (på många sätt mer störande) spännande plats förr och det tog Renoir tillvara på när han skapade Spelets regler. Filmen som enligt Sight and sound är den tredje filmen du bör se om du tittar på världens bästa filmer i nummerordning efter deras kriterier.

Flygaren Andre (Roland Toutain) har precis klarat en 23-timmarspärs över Atlanten till äran av Christine (Nora Gregor) som sneglar i hans generella riktning men inte ger några definitiva svar på om han är värd att lämna maken Robert (Marcel Dalio) för. Genevieve (Mila Parely) slinker samtidigt sin arm under Roberts i världens hitills mest öppna vänsterprassel, som hålls utanför Christine’s vetskap främst genom en spindel i nätet som heter Octave och spelas av regissören Jean Renoir. Han är densamme som lyckas övertala Robert att bjuda in Andre till sitt lantställe för jakt och roligheter. Givetvis flammar heta känslor upp, men i det nobla Frankrike är det fullgott tillåtet att stjäla kvinnor och män från deras respektive så länge det sker efter Spelets regler.

Blanda in både tjänare och tjuvjägare i den rika borgerlighetens förfall så har du både en supertrevlig komedi samt en strikt kritik mot ett levnads och tankesätt som inte riktigt föll sig väl när ett världskrig hade passerat och känningarna för ett ytterligare fanns i politikens salar. I Spelets regler, precis som i Fawlty towers, så nämns inte kriget – men symboliken i Renoir’s jaktbilder, hans narcissistiska egna roll i Octave och hans passivt aggressiva metod att porträttera människor som inte bryr sig om mycket annat än dagens förströelser och känslornas senaste impulser så märks en oro över vad som komma skall.

Spelets regler är både en rolig film med en vansinnig samling personligheter som verkligen vet hur de ska ta det de vill ha och en för Frankrike slående samhällskritisk film, som än idag är full applicerbar på valfritt styre. Det som visas i Spelets regler är förkroppsligandet av vad den som står utanför föreställer sig innanför rikedomarnas portar. Så det finns något att hämta för den som söker efter både politisk inriktning och skär underhållning. En inspirerande film som får de flesta andra filmer att verka tomma och innehållslösa, så se till att avsluta kvällen med denna om ni tänkt se någon mer film. En solklar femma och inte bara för att den finns med på en lista som säger att det borde vara det – utan det här är faktiskt en riktigt underbar bit filmkonst på alla sätt och vis!

INGA KOMMENTARER