Special treatment

En Pretty Woman utan romantiskt skimmer.


Isabelle Huppert känner jag personligen bäst igen från filmen Pianisten, där hon gestaltar en vuxen kvinna som bor med sin dominanta mor. Ett intressant personporträtt som kryper under huden på tittarna. I Special Treatment spelar hon Alice, en prostituerad kvinna i närmare 50-års åldern. Hon sköter sitt yrke med en iskallhet som vilken affärskvinna som helst. Kunderna får boka in ett visst antal sessioner och betalar allt i förväg. Pengarna går till att finansiera hennes hunger efter… antika föremål. Huppert spelar bra, inget snack om saken.

Bouli Lanners spelar Xavier, psykoanalytikern som håller på och separera från sin hustru. Någonstans i detta möts dessa tu.

Och oj vilken onödig film det visar sig bli. Först kände jag mig lättad över att det var en fransk produktion istället för en amerikansk. Och jag blev glad då jag kände igen Huppert, och när jag såg att filmen är regisserad och delvis skriven av en cannesvinnare. (Jeanne Labrune) Så hur i hela fridens namn lyckas karaktärerna vara så formstöpta, platta och urtråkiga?

Xavier och hustruns separation är enbart en ursäkt för att filmens handling ska ha en ursäkt att existera och hans klienter är stereotypa och vattniga. Det känns som om allt föranletts av en brieost, ett glas rött för mycket och två författare som kom på den oh så originella tanken att prostituerade och terapeuter är ganska lika och något som är värt att jämföra och ställa mot varandra. Och att sedan låta terapeuten bli den prostituerades kund samtidigt som den prostituerade går i terapi. Oh så provocerande och spännande!

Nej, det blir aldrig spännande. Det blir inte intressant. Ni hade bra skådespelare, ett tema som skulle kunna göras bra mycket mer engagerande. Gör om gör rätt! Ingen av karaktärerna verkar påverka varandra – egentligen. Inget känns trovärdigt. Det är tråkigt.

Jag hatar tråkiga filmer så de lyckas ju bevisligen provocera mig men förmodligen inte på det sättet som avsetts, det värsta tror jag är just det att jag fick upp förväntningarna och trodde att det skulle kunna bli riktigt bra. Men å andra sidan så har jag svårt att se att jag skulle uppskattat filmen även med låga eller inga förväntningar, den är så menlös.

Det enda som höjer betyget från ett bottenbetyg är skådespelarna som desperat verkar göra så gott de kan med det lilla de har att jobba med.

Kunde de inte jämfört prostituerade och delfinskötare istället?

INGA KOMMENTARER