Jake Gyllenhaal menar allvar

8 minuter är all tid i världen.


Helikopterpiloten Colter Stevens vaknar på ett tåg, framför sig ser han en vacker brunett som precis har påbörjat en liten monolog om hur skönt det är att ta sig vidare i livet. En annan kvinna spiller kaffe på hans sko, konduktören vill stämpla biljetter. Colter förstår ingenting.

Han vaknar igen, den här gången möts han av en blond kvinna i militärdress via en datorskärm, han befinner sig i någon slags kapsel. Hon försöker förklara, ställer svåra frågor, genomgår en undersökning av Colter’s sinnesnärvaro. Han skickas tillbaka till tåget.

Colter Stevens är på ett uppdrag, på morgonen har en bomb exploderat på ett tåg och dödat en stor mängd människor. Senare samma kväll ska en till bomb detonera i centrala Chigaco och Colter är den enda som kan förhindra att det händer. Han har 8 minuter på sig, alla medel är tillåtna men när de 8 minutrarna har gått så måste han börja om igen. Skådespelets plats är begränsat men improvisationsmöjligheterna oändliga – Colter’s okonventionella utredning kan påbörjas, om och om och om igen.

Source codeJake Gyllenhaal placeras som huvudrollen Colter Stevens tillsammans med Michelle Monaghan (medresenären Christina) och Vera Farmiga (Kvinnan på andra sidan datorskärmen) direkt i händelsernas centrum och det tar en liten stund innan vi i publiken förstår vad det är som pågår. Teorierna kring filmen har redan här börjat surra i rummet och de fortsätter under hela speltiden. Sarkastiska kommentarer blandade med pojkaktig förtjusning. Source code erbjuder både en hyfsat spännande berättelse i upprepningstakt (om det är ett ord?) med explosioner, specialeffekter och solitt skådespeleri.

Filmen i sig håller ungefär vad som lovas, den innehåller en mängd typiskt och införlivande segment inom både action och thriller plus lite science-fictiontänk och till och med romantik. Dock så är det snacket kring Source code som gör filmen till ett par välspenderade timmar, många av våra sarkastiska och vältimeade kommentarer fick på nöten när det som vi inte förväntade oss faktiskt dök upp. Fler gånger hade vi i soffan ”rätt” och lyckades gissa både avslut och vägen dit, de ledtrådar som ges känns i efterhand alldeles för uppenbara och självförstörande. Jag ger inga exempel för att undvika spoilers…

Esset i rockärmen som hålls av Ben Ripley och Duncan Jones (manus & regi) är den intressanta handlingen som förverkligats både snyggt och förståeligt. Istället för att snöa in sig på tekniska detaljer så har Source code förpackats i vad som kan liknas vid innanmätet av ett Kinder-ägg. Så länge du har tummar så kommer du att fatta, trots att det är kvantfysik och parabolmatematik som snurrar i bakgrunden. (Ja, eller det är så det förklaras.)

Gyllenhaal, Monaghan och Farmiga som spelar de tre betydande rollerna gör sig även de välförstådda och fungerar alla i sina roller. Extra plus till Farmiga som inte kan luta sig tillbaka på actionsekvenser och ändå lyckas få fram sin roll ur skuggan för att ställa sig bredvid Gyllenhaal & Monaghan.

Allt faller på plats i Source code precis som jag förväntat mig av både försnack och snack under filmen. Det här är en underhållningsfilm som underhåller gott och väl och därmed fyller sitt främsta syfte. Misstag görs, möjligen sitter säkerhetsbältet lite väl hårt spänt kring Colter Stevens person, då Gyllenhaal inte riktigt lyckas leva ut ”alla medel tillåtna”. Möjligen är ledtrådarna för lätta att snappa upp, möjligen har jag sett alldeles för mycket film och ställer för höga krav – jag blev underhållen av Source code, så en trea i betyg får det bli. Det är inget mästerverk men det är helt klart en sevärd film, speciellt för alla actionfans som söker efter något lite annorlunda.

INGA KOMMENTARER