Sons of Anarchy

Det handlar om mc-entusiaster.


Mc-entusiaster med automatvapen och mekaniker som lagar bomber. Sons of Anarchy är inte de vanliga knuttarna som hänger vid vägfik med lite ölmage och ett uppfällbart visir i högsta läge, kämpandes för att inte spilla mosbrickan på det fabriksnya skinnstället. Det handlar om ligister. Brottslingar. Vapenhandlare och mördare. De är de där killarna du inte bör tuta på när de ligger i klunga tio kilometer under hastighetsgränsen, trots att chefen redan ringt tre gånger för att kolla var du är.

Med Ron Perlmans stenkäke i fronten som presidenten Clay Morrow och svärsonen Jax (Charlie Hunnam) som vicepresident är motorcykelgänget mitt i en omrustning. För när serien inleds och vi stiftar bekantskap med dem så har deras vapenlager precis brunnit ned. Deras främsta inkomstkälla harhavererat (illegal handel med automatvapen). Krafttag måste tas för att få affärerna på benen igen och med hjälp av irländska “frihetskämpar” (en del kallar dem terrorister, jag vet inte vilket…) finns det möjligheter. Men ingenting är enkelt i motorcykelbranschen och trots att den lokala polisen är köpt och lojal så finns det andra, högre uppsatta, som bara står och väntar på rätt hjul att kila in sina käppar i.

Bredvid affärerna och brottsligheten, motorcyklarna (och en del legitima reparationer också) så gör dussintalet medlemmarna som figurerar i den första säsongen sitt bästa för att även leva normala liv. Familjen Teller/Morrow, ledargestalterna inom organisationen hamnar i fokus och redan i det första avsnittet så ställs Jax Teller, den berättande figuren inför sitt livs största förändring, då han blir pappa.

Sons of Anarchy - Säsong 1Sons of Anarchy meddelar på en gång att det inte bara är en skjutglad, mc-tuffingserie där grabbar glider runt i skinnjackor och slitna jeans på sina hojar med höga styren och droppformade bensintankar. Det är ju det också, men lika mycket är det en dramatisk familjehistoria som verkligen kryper in under skinnet på en. Bredvid gängets återuppbyggnad blir det minst lika viktigt att följa kampen om dualiteten. Kan man vara yrkesbrottsling sida vid sida med att ha villa, barn och någon form av lyckat förhållande? En fråga som visar sig både svår och smärtsam för de inblandade att besvara.

De här två tyngsta vinklarna är långt ifrån de enda, för persongalleriet är enormt och mycket tid spenderas på varje individ (med vissa mer anonyma undantag). Det tar nästan hela första säsongen för varje roll att hitta sin plats, vilket vanligtvis inte är bra, men här är en del av en lång process som inte alls är misslyckad – bara gigantisk. Ett par till av de viktigaste rollerna som får mycket plats spelas av Katey Sagal i hennes tuffaste roll hittills (som Clay Morrows fru) och Ryan Hurst som min favorit i serien, Opie – en tvåbarnspappa vars lojaliteter spelar en väldigt stor roll.

Jag tycker att Sons of Anarchy efter några sökande avsnitt hittar rätt gällande i stort sett allt, från helhetsbilden, manuset till musik och kostym (som det ju går att köpa överallt om man vill låtsas vara med i mc-gäng) vidare till klippning och miljöer. I Pilotavsnittet lite taffligt regisserat, vilket blir bättre och bättre. Kurt Sutter (som är skapare till serien) torde vara nöjd och kronjuvelen i första säsongen regisserar han själv – och som den juvelen glimmar. Från att ha nött första säsongen alldeles för snabbt (eftersom jag då hade tonvis av saker att göra som jag ignorerat) så var det ett enkelt val att bara fortsätta rakt in i den andra säsongen, på en gång. Medan “Att göra listan” bara blev längre och längre…

Den första säsongen håller hög klass från det att stilen hittats (det tar inte lång tid) och har du inte sett den här serien så måste du ta dig tid nu. Att jag inte sett det här tidigare känns ju nästan skamligt såhär nu när jag har fastnat, men å andra sidan – jag har ju otroligt mycket framför mig i säsong tre till sex (tvåan är klar) och den där listan med saker att göra, den har jag eldat upp.

Innan jag sätter mig och fortsätter med den undre världens tuffaste mc-gäng så lär jag ju nämna att blurayen som släppts (som är den enda säsongen på bluray hittills av någon anledning, jag har inte forskat vidare i varför) är riktigt trevlig att titta på. Extramaterialet är dock inte mycket olikt det som finns på dvd (enligt jämförelse, jag har inte sett DVD’n ska sägas) och avsnitten är inte heller längre utan samma speltid. Det handlar om motorcyklarna, tatueringarna och det som är uppenbart – men även bloopers, castingsessioner (som är riktigt underhållande) och borttagna scener hinns med. Lite av en besvikelse att det inte var mer, så är det bara serien som gäller så fungerar ändå DVD lika bra.