Sneakers

Sneakers

Sneakers

Kodknäckerier och avancerade inbrottsstrategier. Det är Sneakers från 1992.


Martin Bishop är ledare för ett spräckligt gäng föredettingar med goda kunskaper inom datorer, telefonkommunikation och det invecklade nätet av underrättelsetjänsternas USA. De tjänar sitt levebröd på att bryta sig in i och avslöja svagheter i säkerheten hos banker och liknande och är väldigt bra på sina arbeten.

Men de har alla ett förflutet med sina egna hemligheter i bagaget och när Martin Bishop’s (Robert Redford) forna liv hinner ikapp honom i form av två NSA-agenter så är det bara att krypa till korset. För att undkomma ett mångårigt fängelsestraff som han rymt från sedan ungdomsåren måste han med sitt team stjäla en kodbox från en överintelligent matematiker som tror sig lyckats skapa en devis som kan knäcka vilken kod och kryptering som helst. Problemet är bara att alla vill åt kodboxen och den som har den i sin ägo ligger risigt till, vilket Bishop med mannar kommer får erfara.

Med en imponerande rollista av välspelande män (och en kvinna) där alla gör trevliga och mjukisbyxfilmshärliga roller är det svårt att inte fastna i filmens komiska thrilleratmosfär. Dan Aykroyd som hackern, eller phreakern är väl rätt ord eftersom han mest fixar med telefonledningar, Sidney Poitier som pappan i gänget, en föredetta CIA-agent som bytt lag, Mary McDonnell som den kvinnliga listen som behövs för att försvaga motståndet och skapa en liten spänd romantisk stämning för Redford, gängets ledare. Ytterligare får jag absolut inte glömma River Phoenix, Jaquins lillebror som avled året efter Sneakers premiär, som således blev en av hans sista filmer. Den sista, men inte minst viktiga såklart är David Strathairn som är teknikerns motsvarighet till Youtube’s ”Amazing blind man” Ben Underwood.

Ett crackerteam med stereotyper som uppfyller alla krav som kan komma att ställas i jakten på den åtråvärda kodboxen med andra ord.

Regissören Phil Alden Robinson tycks ha en fallenhet för komplexa men lättsamma manus till sina filmer. Precis som ”Drömmarnas fält” så är det hela tiden ytterst gemytligt trots det underliggande allvaret i situationerna. Robert Redford jämfört med Kevin Costner (från Drömmarnas fält) under den här tiden hamnar för mig ungefär på plus/minus noll och Sneakers ickeallvarliga känsla har nog mycket med det att göra, även den konstanta och torftiga humorn som ligger och pyr i väntan på goda infallsvinklar. För någon nagelbitare blir det aldrig av Sneakers som håller sig på mattan och blandar goda vänners lag med komedi och enkel spänning. Fylld av tveksamma beslut, klantiga misstag (ytterdörrar som lämnas öppna o.s.v.) i en berättelse som kunde avslutats flera gånger om under speltiden, men ändå överlever hela två timmar!

Sneakers blir för mig en film som inte överlevt sin egen ålder. Den är vitsig och charmig, välspelad och trevlig men ändå inte alls särskilt rolig eller spännande. Nostalgitrippssökarna kan inkassera för det är en fin utgåva från Studio S. Det förändrar ändå inte att det här är tvåtimmars visuell pausmusik där det bara vid ett par tillfällen smäller till ordentligt. Det är alldeles för ljummet och torrt.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)