Smashed

Varmt och nära om missbruk och vägen ut.


Mary Elizabeth Winstead leder James Ponsoldts Smashed genom en nära berättad historia om det unga gifta paret Kate och Charlie (spelade av Winstead och Aaron Paul). Deras relation är stark men i stort baserad på onyktherhet och långa nätter ute. Och när Kate bestämmer sig för att sluta dricka efter att återigen lindat in sig i en onödigt svår lögn på jobbet, ja då ställs deras relation inför sin största utmaning dittills.

Smashed är ett drama med en gnutta feelgoodstämning som går från dur till moll och tillbaks igen. Karaktärerna är det huvudsakliga och deras liv är inte förstorade utan alltid med båda fötterna på jorden. Med Ponsoldt finkänsliga regi ges en stor känsla av närvaro filmen igenom och det är involverande att följa Kates kamp samtidigt som birollerna växer och kräver mer tid, vilket de också får. Men Mary Elizabeth Winstead är den som sköter sig absolut bäst och hennes roll är inte lättspelad. Runt henne bjuds det på många minnesvärda och ett par rakt av chockerande stunder, bitvis förnedrande och bitvis humoristiska. Med en släng av färg från den svarta målarburken.

Smashed DVDEn stående applåd förtjänas också av birollsspelande Nick Offerman och Octavia Spencer, två rutinerade skådespelare som vet hur man levererar repliker trots att de oftast hamnar i bakgrunden. Precis så som de gör här. Aaron Paul ska givetvis inte glömmas bort, som den äkte maken med större problem än sin frus – hans beteende och hur Kates förändring påverkar honom är ingen lätt sak och ofta tycker jag illa om honom som person, en orättvis och självisk karaktär, vilket stämmer rätt väl överens med filmens ämne. Rollerna är överlag välskrivna och välspelade och fungerar både bromsande och gasande åt huvudrollen beroende på vad som behövs. Tempot är långsamt och lugn, vilket även det är passande.

För den som gillar lågmälda indiefilmer är Smashed ett måste men långt ifrån en film som bara stämmer an med dem som har insyn i problematiken runt beroenden och medberoende. Det är en film som jag tror passar de flesta som uppskattar ett varmt drama och trots att det är en svårberättad historia så klivs det inte i några fallluckor. Det klicheé-artade återhämtandet, det känslomässiga flörtandet som jag förväntade mig syns aldrig till. Mycket beror det nog på den rätt blygsamma speltiden på bara 78 minuter. Som tur är så vägs det upp mycket av allt extramaterial på utgåvan. För den som inte nöjer sig med en kortare film alltså.

Allt från röda mattan på Toronto Film Festival till kommentarspår med regissören Ponsoldt och Mary Elizabeth Winstead finns med och det är alltid ett stort plus, speciellt för en sån här lite mindre film där det sällan ligger med mycket mer än en trailer.

INGA KOMMENTARER