Silver Bullet

Gary Busey tar striden mot Stephen King’s mörka fantasier, i lag med två barn!


Marty är inte den elvaåring som slutar ha roligt bara för att hans ben inte fungerar. Turen att ha en halvt alkoholiserad men väldigt vänlig farbror som förser honom med både fyrverkerier och ombyggda motorcykel-rullstols-hybrider håller honom tillräckligt i farten ändå. Men som huvudroll i en Stephen King-filmatisering så spelar det ju inte störst roll hur roligt det är att vara ett barn, även om det är med hinder. Temat brukar ju hellre cirkulera kring de oväntade farorna som lurar i skuggorna. Och den här gången är det det lilla samhället Tarker’s mill’s tur att svepas in i en mörkret.

Ett antal mystiska och väldigt våldsamma dödsfall sker nattetid tätt inpå varandra och den lokala polisen har svårt agöra något vettigt för att försvara sin stad. Befolkningens vrede är enorm och de ställer lagen åt sidan som inkompetenta bondfångare. En lynchmob sticker ut i skogarna för att snabbt och precist skapa rättvisa och utkräva en rättvis och förlösande hämnd. Ett misstag som bara ytterligare färgar marken i röd och naturligtvis än mer provocerar den påhälsade ondskan som tagit skogarna som sina egna.

Men jag går händelserna i förväg här tror jag… Då det hela börjar med att Marty’s (Corey Haim) syster Jane (Megan Follows) introducerar historien genom att agera via berättarröst. Hon talar varmt om minnen kring det som skedde för länge sedan då hon och brodern Marty bara var barn. En tid av lycka som abrupt avbröts för en stund då de genom en slumpartad kedja händelser ställdes inför den värsta fasa de någonsin har upplevt. Kampen om överlevnad blev vardagsmat istället för kampen mot tristessen i det lilla samhället, och det värsta av allt var att nästan ingen ställde sig på deras sida – eftersom deras historia var alltför absurd för att tas på allvar.

Om jag säger att Silver Bullet är baserad på Stephen King’s novell som titulerats ”Cycle of the werewolf” så krävs det knappast någon längre förklaring till den generella handlingen eller vad det är som gömmer sig i buskagen. Precis som i de flesta Stephen King-filmatiseringarna som finns tillgängliga (driver av dem) så lider filmen av sitt nya format.

Det här beror oftast på att uppbyggnaden av miljöer och karaktärer är så mycket annorlunda på film än i det skrivna ordet och likaså tempomässigt. Något som Silver Bullet lider av och det tillsammans med i stort sett varenda Stephen King-film jag sett hitills. De groende spänningsmomenten som kunde ha förvaltats mycket bättre förvandlas till snabbare scener som inte riktigt ger mig det jag hade hoppats på. Jag ville se en lång berättelse kring mörker och myter kring världens vanligtvis skyggaste men också farligaste bestar presenterat från ett barns perspektiv, och blev såklart besviken när det är från vuxen ålder som ett av barnen berättar det hela i ett retrospektiv. Inte heller under filmens gång så ges barnet mycket vikt genom att använda fantasifulla lösningar istället för de praktiska. Det här har ju såklart med bokens manus att göra också, dock så kommer jag ihåg den som mer ungdomlig än vad filmen presenterar. I och för sig var ju jag yngre när jag läste boken…

Syskonen Marty och Jane som spelar huvudrollerna, två normala ungdomar med toppar och dalar i sina liv som alla andra. Marty’s benförlamning påverkar dem båda, främst Marty men även Jane genom att hon blir systern till pojken som inte kan gå och ofta hamnar i bakgrunden på grund av detta. Ändå tar hon hand om honom i den utsträckning hon kan och deras relation är stark. På sidan av har de sin idoliserade och ofta frånvarande farbror, ”Uncle Red” som spelas av den vilde Gary Busey som passar utmärkt i sin roll, en roll som är mycket lik många andra han gjort. Tillsammans blir de en osannolik trio som ställer sig starka mot ondskan och deras insatser tillsammans är guld värda, både för filmens handling och rent skådespelarmässigt.

Trots att Silver Bullet haltar på grund av en bristande överföring från King’s novell till filmformatet så är det en rätt så spännande och faktiskt väldigt rå sak. Jag hade inte förväntat mig så pass mycket öppet våld och gore och blir faktiskt riktig överraskad ibland. Specialeffekterna, där jag främst tänker på transformationer är för att vara så pass gamla riktigt snygga på ett groteskt sätt, det märks att tiden har gått, men jämfört med filmer som Wolfman och andra mycket senare produktioner med samma tema så är inte det här något att skämmas för.

Silver Bullet lider av många problem både cinematografiskt, tekniskt, manusmässigt och mycket mera, men är ändå en riktig pärla för dem som gillar filmer på temat. En typisk film som bör ses för sitt underhållningsvärde och obrydda stil. En liten extra applåd från mig till Corey Haim och Garey Busey som verkligen får liv i sina roller speciellt medan resterande befolkningen tycks gå på tomgång i såna bråda tider. Det är alltid roligt att se tillbaka på gamla “stjärnor” också. Busey är väl inte direkt någon het sak längre och Corey Haim är det definitivt inte då han avled i Mars 2010…

Det här är halv-rå åttiotalssmittad skräckfilm som underhåller trots att det knappt finns något speciellt att se fram emot. Höjdpunkten blir hur det i hela världen ska vara möjligt för två barn och en alkis att stoppa en blodtörstig varulv, och ibland verkar det som om att det är tillräckligt för att det ska bli en bra film.

INGA KOMMENTARER