Martin Freeman & Benedict Cumberbatch i Sherlock

Äntligen mer Sherlock Holmes!


Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är tillbaka som radarparet Sherlock Holmes och Dr. Watson, två brottlösande slackers med stor aptit på mysterier levandes i en ranglig sambobromance, alltså de är bara kompisar trots att det är enkelt att börja spekulera. Den här gången ställs de två gentemot femme fatales, spökhundar och slutligen Sherlocks ultimata nemesis.

Avsnitten är lika långa som spelfilmer och det är anledningen till att det bara är tre stycken på en hel säsong. I ärlighetens namn så räcker tre avsnitt när det utformat såhär, lusten efter mysterier mättas totalt och variationen från intrikata konspirationer som involverar en kvinna vars beteende och intelligens lockar Sherlock till att om möjligt prova på en liten romans. Det är dock inte hennes enda uppgift, hon (Lara Pulver) tillför även en kvinnlig intelligens jag inte kan minnas att jag fick se i den första säsongen. Pulver skapar också en stark karaktär i sin Irene Adler, en kvinna med kunskap att fälla krokben för vem som helst och det är mycket därför hon är intresserad av en intellektuell detektiv som Sherlock.

I det andra avsnittet, lätt igenkännligt på namnet “The hounds of Baskerville” så är det bara att nagla fast dig i soffan då det erbjuds skräckstämning och mer klassiskt detektivarbete på de öppna fälten, precis så som det brukar kunna se ut i minnesbilder från äldre Sherlock-berättelser. En modern touch har tillagts och det med finess, verkligen ett välskrivet och roande avsnitt som både bjuder på lite läskigt och lite stärkande av vänskapsband.

Slutligen så ställs Sherlock’s kompetens verkligen på sin spets efter två avsnitt som uppvärmning. Tätare och intensivare än “The Reichenbach fall” har jag svårt att tänka mig att det kan bli. När Sherlock utmanas av en man med minst lika god uppfinningsrikedom som ställt sig på motsatta sidan av lagen så är det inte utan problematik han försöker desarmera problemen Moriarty (Andrew Scott) ställer till med – när han bryter sig in på tre högsäkerhetsinrättningar samtidigt för att sen låta sig gripas oförklarligt nog. Det hela visar sig vara början på en mycket detaljerad plan för att sänka Sherlock, som minst sagt får fäkta för sitt liv.

Sherlock - Säsong 2Lika välproducerat som den första säsongen och nu med ett bredare register av känslor och vänskap mellan Sherlock och Watson. Kärleken för den ensamme verkar ligga på lur men hur det går med det tänker jag inte avslöja. Säsong 2 av Sherlock erbjuder mer personlighet och mindre specialeffekter än sin föregångare och jag tycker att det känns som helt rätt inriktning. Mysterierna, brotten och uppdragen kan fortsätta fungera smidigt samtidigt som ytterligare en dimension som förvisso fanns med förut, nu kan fördjupas än mer – på Sherlockanskt vis med reservation och påtvingat sociopatiskt manér.

Fortfarande snyggt, spännande och engagerande. Än mer nu än någonsin och en tredje säsong måste det bli annars blir jag nog deprimerad. Jag väntade länge på Säsong 2 och väntan var inte förgäves. Det här lever upp till alla förhoppningar med plus i kanten.

Sträcktittade du de första tre avsnitten så är det bara att boka in tid framför teven igen, det här är något av det bästa från BBC i alla kategorier. Möjligen finns det något negativt att finna i att Sherlock på en del sätt personlighetsmässigt tycks driva bort från sitt original, jag tycker att det ger en bra större personlighet till hela serien men det kan tänkas irritera. Väldigt nära en fullträff med väldigt få nackdelar, en av dessa få serier som jag inte kunde sluta titta på då jag inte är en storkonsument av tv-serier. Är du det, eller om du inte är det, vilket som spelar ingen roll – för du måste helt enkelt se den andra säsongen, det är fantastiskt bra!

INGA KOMMENTARER