Hem Recensioner Thriller Shanghai

Shanghai

Mikael Håfströms Shanghai

Inte Håfströms bästa – för den har han inte gjort ännu.


Det tog tid, men nu är den här. Mikael Håfströms tredje Hollywoodproduktion, den andra i raden med storstjärnan John Cusack (se 1408), som från sin senaste roll som undersökande skribent gått vidare och blivit spion, täckmantlad som journalist i Kina med pro-nazisympatier.

2007 blev Håfström och Weinstein-bolaget nekade att spela in filmen på plats i Shanghai, förmodligen på grund av dens natur. Lite publicitet kring den tid strax innan Japan förklarade krig mot USA känns inte riktigt som Kinas grej att involvera sig i. Istället för Kina så fick det bli Thailand och London, vilket kostade mer pengar och tog längre tid. Men nu är den här och redo för det svenska folkets dvd-spelare.

Cusack spelar rollen som Paul Soames, en spion mitt i den smet som var Shanghai när trettiotalet gick över till fyrtiotal. Hans uppgift på plats består av att hitta sin kollegas mördare, ett uppdrag som kommer kräva mer infiltration än James Bond någonsin hunnit med under någon av sina spelfilmer.

Tyskar, japaner, amerikaner och motståndsrörelser, (säkert någon fransman som jag missat också) försöker alla ta tillvara på den opportunistiska atmosfär som finns i Shanghai. Soames rör sig som en kameleont mellan lägren som journalist – och han arbetar sig uppåt genom att etablera kontakter som nazistsympatisör, vilket kommer att leda honom till en oväntad nivå av komplikationer runt sin väns död. Tyskarna arbetar för sin sak, världsherravälde, Japanerna sympatiserar och är allierade medan motståndsrörelsen slåss för sitt Shanghai, som är den enda fria staden. Problemen är många och det enda som alla vet säkert är att gatorna utanför både de rikas och fattigas hus inom en snar framtid kommer målas röda av blod.

Mikael Håfströms ShanghaiCusack har fått med sig ett antal välkända kollegor att luta sig mot. Chow Yun-Fat spelar en gangsterboss som är gift med nyckelpersonen Anna Lan-Ting, en enligt noir-traditionen mycket drivande kvinnlig protagonist som tar täten tillsammans med Cusack. Som mannen med järnhanden som bara väntar på ett bord att slå sönder ser vi också Ken Watanabe, en mångfacetterad stenhårt men känslig japansk kapten, mycket välspelad om än ibland något överdriven. Cusack’s vän Conner (som blivit mördad) syns också Jeffrey Dean Morgan till under några återblickar. De nämns allihopa (förutom Dean Morgan) på framsidan av fodralet till Shanghai och det är helt sonika för att det är dem du behöver hålla koll på i den här filmen, resterande “namn” som David Morse och Hugh Bonneville gör bra ifrån sig, men är bara med för att skjutsa Cusack i rätt riktning.

Antingen så kommer Shanghai framstå som ett riktigt kalas i intriger, för dem som hänger med. Eller så blir du förvirrad. Hänger du inte med så kommer du att få jobba för den här handlingens skull. Manuset (Hossein Amini) känns lite väl obearbetat när det kommer till alla olika faktioner som ska ta plats och finnas med. Med fyra stycken tunga roller som ska utvecklas samtidigt som fyra viljor i ett storstadsmyllrande Shanghai sliter i din uppmärksamhet så vill jag påstå att den här filmen behöver vara minst en halvtimme längre. Det finns inte plats för allting trots 100 minuter och det resulterar i att Cusacks roll som Soames fungerar, hyfsad utveckling för de andras, Shanghai påvisas vara en vacker stad till och med när den spelats in i både Bangkok och London. Men de fyra starka kollektiva viljorna försvinner i bakgrunden – vilket resulterar i intriger för intrigens skull, svek för svikandets skull och exotisk romantik, för filmmallens skull.

Håfström har inte misslyckats med sin Shanghai, men den hade kunnat vara så mycket bättre. Ja, visst fanns det problem med inspelningen, Kina kastade pinnar i Weinsteinbolagets hjul och det kostade nog mycket mer pengar än beräknat eftersom inspelningsplatserna nu inte blev naturliga. Och ja, det är härligt med en rejäl tint av noir i en asien-amerikansk film, jag är ett stort fan av speciellt en bild som dyker upp mot slutet av filmen. Där 30-talets amerikanska gangsters, förlagorna till film-noir får sig en ordentlig hyllning på Shanghai’s gator. Det är bara några sekunder, men det är guld värt och en riktig ögonbrynshöjare. Självklart finns det både positiva delar av filmen som noir, skådespelet från Cusack (om än ibland haltande trovärdighet) och miljöerna, men som jag kommer till i nästa paragraf – så blir det lite av en plus-minus-noll-situation när det också finns bra många mindre bra delar.

Handlingen/manuset drar ner Shanghai i en virvel av överkrångliga händelser samtidigt som klippningen av filmen känns tveksam. Fem olika vinklar räknade jag till när Ken Watanabe’s persona Tanaka är på väg in i och kliver över tröskeln till ett rum. Välj panoreringar om det måste hända någonting hela tiden istället, det är inte epilepsiframkallande. Detsamma gäller för ytterligare en återblick i filmhistoriens för och efterkrigstid, där fotografiska dokument görs vid ett par tillfällen. Blixtrande resultatbilder av döda människor efter konfrontationer, till vilken nytta? Också en detalj, men en mindre rolig sådan är undertexterna, som blir totalt oläsliga när det talas på andra språk än engelska. Det finns engelska undertexter inlagda i filmen och den svenska texten flyttas inte till toppen av bilden, vilket skapar en vit linje mer eller mindre i botten av skärmen.

Det finns både ris och ros att ge alltså, men just för att jag ändå är en gillare av Mikael Håfström och John Cusack, Ken Watanabe – så tycker jag att Shanghai kan vara värd att se. Det är absolut inte Håfströms bästa – för den har han inte gjort ännu. Har du inte sett någon Mikael Håfström-film tidigare så rekommenderar jag att du börjar med en annan än just den här, Shanghai är inte en bra inkörsport.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)