Shades

Shades

Shades

Mickey Rourke, Check. Cowboyhatt, Check.


Producenten Max och regissören Paul arbetar hårt för att färdigställa filmen Shades. Huvudrollen har besatts av den excentriske borderlinealkoholisten Dylan Cole (Andrew Howard) som tar sina roller till det yttersta både framför kameran och bakom ridåerna. Han ska nu spela rollen som Freddy Lebecq, en belgisk seriemördare med mycket på sitt samvete. Dylan, som tar sin roll på största allvar – finner att Lebecq möjligen blivit misshandlad av staten, vilket i sin tur skapat ett monster, och försöker styra filmen åt det hållet. Samtidigt drar regissören Payl (Mickey Rourke) åt tyglarna för att styra Duncan, och filmen, som han ser som sin – åt rätt håll.

Bakom kulisserna härjar (ja, minst sagt) Max (Gene Bervoets), han producerar filmen och måste skaffa fram pengar från en snabbt sinande brunn. Han tampas med alla som vill ha sin del av kakan och motståndare till filmens existens, samtidigt som Dylans eviga strapatser både på tv-nyheterna och med drogöverdoser inte hjälper till nämnvärt. Det blir en lång och plågsam (på flera sätt) inspelningsprocess och det är ända mot slutet osäkert om någon kommer bli nöjd med slutresultatet.

”Shades” är en film där en film spelas in, en biografisk historia om en seriemördare som fortfarande är i livet och möjligen inom kort kommer släppas fri villkorligt. Halvt kaotiska inspelningsplatser varvas med spännande fängelsebesök och mörka hotellrum. Det är allt annat än platser fyllda med sinnesro, där tre stora personligheter alla drar i de trådar som ska knyta ihop deras säck fylld med framgång.

Cigarrerna röks upp snabbare än stubinerna på kinasmällare, champagnen flödar och pengar som inte existerar spenderas med framtidens förhoppningar som garantier. Max, producenten skriker åt sin sekreterare: ”Betala aldrig en räkning utan att du blivit kontaktad av en advokat! Inte ens för en burk kakor!” och det är normen för hur ”Shades” produceras. Skumraskaffärer bakom ryggen på både regissören och resterande teamet, som sällan får betalt i tid, om de ens får betalt. En spännande skapandeprocess att följa, men produktionen är bara en ingrediens att hänga med i, i en mångsidig thriller från våfflornas hemland Belgien.

Med färg och form som ett tema genom hela filmen är det svårt att inte hänföras lite lätt av Eric Van Looy’s ”Shades” som ofta färgmatchar mer än halva bilden i starka gröna, rosaröda och orangea nyanser. Det är snyggt, enkelt framfört och trevligt att titta på. Ombytligt filmat så går det från de mer färgglada scenerier till det mörkare beroende på vad som händer i bild och det är lätt att uppfatta atmosfären som förmedlas, speciellt kring den instabile skådespelaren Dylan Cole, som det är lättast att snappa upp, och som även har de värsta humörsvängningarna sen Djingis Khan tappade sockret på köksgolvet.

Mickey Rourke spelar sina kort i vanlig ordning men sitter ovanligt nog inte med ett ess i rockärmen den här gången, istället blir han utspelad av sina kombatanter, trots att han (som vanligt) ser tuff ut i sin cowboyhatt. Har Rourke någonsin gjort en film där han inte har en cowboyhatt på sig? Oavsett hattfrågan – så är det ett nöje att se Rourke pre-2000-talet med en frilla som skulle behövt tvättats 1998 och hans karakteristiska tugg och tuffingattityd, den här gången med en kreativ touch som tongivare. Överspelet står Gene Bervoets för eftersom hans roll kräver en galnare typ, han fungerar inte varje gång och det beror på manus, skådespeleri och regissörsmissar. Ibland blir han bara för mycket och ibland blir det för ofta, en klar temposänkare som tillför mer än till exempel Rourke, som rör sig i bakgrunden – men gör det lite för högljutt.

”Shades” är en ganska ovanlig film som lätt hade kunnat bli en rörig massa av oförståeliga händelser. Uppbyggnaden och det simplistiska berättandet där scen efter scen avhandlas kronologiskt gör det ändå enkelt att följa med, återblickar som förklarar Lebecq finns med från filminspelningen och blir dubbelt upp en del av bakgrunden samtidigt som fortsättningen. Det är avancerat berättande som framstår som enkelt, bara man hänger med.

Det finns massvis av starka, viktiga karaktärer som förstärker vikten i allt som sker. Rourke, Bervoets och Howard självklart viktigast men följda av de inte fullt lika uppmärksamhetssökande Jan Decleir vars roll som den egentlige mördaren Lebecq från fängelset. Han bjuder på en riktigt obehaglig typ, nästan i klass med Hannibal Lecter utan det Hollywoodeska utseendet. Det finns självklart också en kvinnlig spindel i nätet, spelad av Mireille Leveque under namnet Michelle Miller. Hon spelar mot Duncan Cole i filmen om Lebecq och även mot Mickey Rourke och Gene Bervoets i den filmen vi tittar på. En duktig kvinna vars roll här var en av hennes första och senare ledde till medverkan i 76 avsnitt av den flamländska motsvarigheten till ”E.R”, ”Spoed”.

Jag tyckte mycket om ”Shades”, och skulle gärna se filmen från filmen också, för den historien verkar minst lika spännande. Oddsen att det skulle ske är möjligen rätt små, karaktären Lebecq sägs vara löst baserad på en faktisk belgisk mördare, så jag håller ögonen öppna efter en filmatisering av hans liv då. Ändå rätt hopplöst va?

Tyvärr hör filmen inte riktigt hemma i 2010-talets HD-hets rent kvalitetsmässigt, då den inte alls är lika fin att titta på tekniskt sett som dagens produktioner. Skräpig bildkvalité rent ut sagt. Jag personligen har ingenting emot det, men jag vet att många tycker att det är jätteviktigt, därför nämner jag det speciellt. Klarar du inte av en film med lite ”mjukare” framtoning utan skarpa bilder så hoppa över den här, men för din skull hoppas jag att du inte gör det. Det är inte ett mästerverk, men en annorlunda film med vissa ordentliga höjdpunkter och inga egentliga jättesvackor.

Extramaterial är det väldigt tomt på förutom en slideshow och trailers för andra filmer, det tycker jag var väldigt synd – en film om en film där en film spelas in hade varit riktigt härligt och rörigt.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)

Statham i Spetsen i 13