Hem Recensioner Drama Saturday nigh...

Saturday night and Sunday morning

Saturday night and Sunday morning

Englands arbetarklass i en fascinerande vardagsberättelse.


Arthur jobbar de fem första dagarna i veckan och ser fram emot de sista två, hela hans existens roterar kring veckosluten då de stora ölglasen åker fram på bordet och kvinnorna har tagit på sig sina finaste svider för att gå ut på puben. Där sitter ofta Arthur och dricker i kapp med mindre rutinerade ölhävare, ett självvalt intresse som får honom att glömma timmarna vid svarven som pyttsar ut samma bitar varje dag.

I ett England på 60-talet som i Karel Reisz fjärde film porträtteras realistiskt och nära rör sig Arthur (en ung Albert Finney i början av karriären) runt i stadens arbetarbostäder tillsammans med bästa vännen Bert (Norman Rossington), de hamnar alltsomoftast vid en sjökant med sina fiskespön eller på puben med en varsin pint på bordet och de njuter av sin ledighet såsom bara svettiga arbetare tycks kunna.

Den mest betydande kvinnan i Arthurs liv är gift med en av hans arbetskamrater och heter Brenda (Rachel Roberts), de smyger omkring med sin lilla hemlighet och allt det härliga kommer att ställas på sin spets när Arthurs obrydda leverne kommer ikapp honom. Då verkligheten inte fungerar förlåtande för ett alltför utsvävande beteende. Något som Arthur kommer får lära sig den hårda vägen, och likaså hans vänner.

”Saturday night and Sunday morning” är en del av uppstarten till den engelska vågen som passerade i efterkrigstidens Storbritannien. “Free cinema”-rörelsen som bestod av ett litet antal oberoende regissörer och filmskapare som upplevde en omvälvande tid emellan 1960 – 65. Det behövdes en förändring i filmklimatet som sedan tidigare finansierats och styrts av Amerika i en så kallad anglo-amerikansk tappning av den engelska filmen och det här var i efterhand en typisk väg att gå, för är det något som engelsmän (och utländska regissörer i England, som Stanley Kubrick) kan, så är det att ta vara på realismen och det som oftast kallas “nitty gritty”, det absolut mest grundläggande. Det märks både i starten av sextiotalet, men även innan. Det var inte förrän James Bond såg ljuset i Dr. No som förändringarna skulle komma att jämna ut realismens övertag. Och hur populär den filmserien blev har vi väl alla koll på?

Uttrycket ”diskbänksrealism” myntades och det är precis det som visas i den här filmen, vanliga sysslor, vanliga intressen i vanliga miljöer. Det handlar om den lilla människan som i dagens film ofta är helt oviktig och presenterar ofta tydliga antihjältar. I det här fallet Arthur, som inte är någon lammunge direkt, men ändå välspelad i Albert Finneys våld lyckas överlista mitt sunda förnuft för att få mig att tycka om honom – mycket. Finney skulle efter den här filmen fortsätta en karriär som ännu pågår, med massvis av framgångsrika roller i sitt CV – men Arthur Seaton är och förblir nog min nya favorit vad det gäller hans skådespel. Jag hittade även en annan ny favorit i Rachel Roberts – en modest skådespelerska som också syns i “This sporting life” (en av Free-cinema’s senare filmer), hon spelar i båda filmerna en följsam men ändå motvillig kvinna i bakvattnet av en starkare manlig huvudroll och i båda filmerna så finner jag henne mycket intressant.

Filmen i sig består av en loopande berättarform som börjar i fabriken och avslutas på puben flera gånger om. Det som sker är sådant som vi oftast kan ta del av i dag-tv-såpor idag med skillnaden att det här är välspelat och förutom vid ett par tillfällen rent från kontinuitetsfel. ”Saturday night and Sunday morning” ansågs som stötande för sin utsvävande sexuellt öppna stil (inte naket utan relationsmässigt) och fick ta emot kritik för det. Idag femtio år senare så känns anklagelserna kring det här harmlösa, precis som relationerna i filmen gör, utan att förkasta deras betydelse såklart.

Tycker du om att gå tillbaka i tiden och ta dig an äldre filmer ibland som omväxling så rekommenderar jag verkligen ”Saturday night and Sunday morning”. Det är en härlig film fylld av realistiska personer med rätt skådepelare för varje roll. Välriktade kritiska kommentarer mot televisionens stora intåg och det politiska klimatet finns att märka för den observante, samtidigt som relationsdramat eskalerar och rollen Arthur blir allt djupare och djupare.

Det kan låta tråkigt att titta på en arbetares vardagsliv, men frågar du mig så finns det väldigt många paralleller att dra emellan Arthur och våra egna föräldrar och farföräldrar, eller för dig personligen till och med. Alla som arbetat i fabrik, eller arbetat överhuvudtaget med något outvecklande kanske jag ska säga kommer att kunna känna igen sig i Arthur. En man som är fast besluten att inte förlamas från nacken och uppåt, nöjd med ett paket cigg och televisionen. Han vill ha mer och använder de resurser som finns tillgängliga.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)