Mark Atkins Sand Sharks

Underhållande b-film med Hulk Hogans dotter!


Vårlovet inväntas och förberedelserna för festligheterna i idylliska White Sands är i full gång när ett konstigt dödsfall rapporteras. På stranden ligger en motorcykelhjäm och i hjälmen ett avklippt huvud. Kroppen finns inte att finna någonstans. Alla skador tyder på att det motorcyklisten dött av är en hajattack, men konstigt nog så ligger huvudet inte ens i närheten av vattenbrynet.

Sheriffen Ray (Zachariah Jay) kliar sig i huvudet tillsammans med sina kollegor och bestämmer sig för att tillfälligt stänga av stranden, ett drag som inte faller i Jimmy Green’s (Corin Nemec) tycke då han har massvis av arbete att slutföra för den magnifika fest han planerat för tusentals springbreak-sugna tonåringar.

När ytterligare attacker sker så blir Jimmy Green tvungen att lugna ner sig (för stunden). Och när hajexperten Sandy Powers (Brooke Hogan) kommer till stan kan hon snabbt konstatera att det här inte handlar om vanliga hajattacker. Allt talar för att det har kommit sandhajar till stranden och ännu mer än allt (ej möjligt!) talar för att de är hungriga!

Sand sharksSand sharks är typiskt glad, galen underhållning med en helt vanvettig idé som grund. Verklighetsförankringen är lika med noll och det är mycket det som gör den här filmen till en fest att titta på. Specialeffekter som importerats från tidigt 00-tal och dåligt skådespel som utförs av nybörjare, reality-tv-kändisar och föredettingar som aldrig riktigt slagit igenom gör hela grejen än mer underhållande, så länge man är på rätt humör. Faktiskt så överraskas jag över hur väl Brooke Hogan (Hulk Hogan’s dotter) klarar av att spela en smart forskare i bikini och jeansshorts men det är i stort sett den enda ljuspunkten inom agerandet. Utgångsläget för bedömning av familjen Hogan sätter jag även rätt så lågt med tanke på hur deras övriga framträdanden i tv/film sett ut historiskt.

Men att bedöma skådespel och manus som något med ens en gnutta ambition att överensstämma eller vara sammanhängande är att göra Sand sharks en otjänst. Filmen existerar för att den är utanför ramarna, konstig och rolig att titta på. Vattenlevande monster har blivit väldigt populära inom b-filmssvängen med jättebläckfiskar, hajar och allt du kan tänka dig som kan exploateras från djupen och genom att ta upp storyn på land så blir det även än mer galet och faktiskt lite mer underhållande också.

Karaktärerna är lånade från andra produktioner som Jaws, Piranha, Tremors och ihopslagna till en ihålig mix av replikor som inte lyckas hela vägen. Manuset, som även är väldigt likt de nyss nämnda filmerna fast ihop / omskrivet, avslöjar allt för mycket direkt och de bästa raderna som skrivits är när det refereras till Roger Corman (en gigant inom b-filmsvärlden) och Apocalypse now, bara för att nämna ett par. Det mesta lämnar övrigt att önska om du söker efter något annat än hjärndöd/hjärnavslappnande underhållning emellan alla tunga kostymdramor och pretentiösa superhjältefilmer.

Problemen som brukar uppstå med filmer av den här typen är att de nästan aldrig riktigt klarar av sin egen speltid. Det brukar bli rätt så tråkigt att titta efter den första halvtimmen eller när det fenomenala har avslöjats. Lyckligtvis så klarar sig Sand sharks rätt så bra förbi det här genom att spela på sin humor och en mix av strandraggarfilm med snaskig gore. Det upprepas en hel del i handlingen och ibland verkar det som om att allt startat om från noll men ändå så klarar jag av att sitta igenom 90 minuter av Sandhajsattacker utan att börja fippla med något annat intressant, som navelludd eller en lös tråd i soffan.

Så har du ställt in siktet på en riktig usel film som ändå lyckas med bragden att underhålla gott så tycker jag att du kan ge Sand sharks en ärlig chans. Roligt, konstigt och en värdig utmanare till alla vattendjursskräckisar som släppts under de senaste fem åren. Och för den som tänker Tremors så är det bara att gotta sig, det här är Hajen möter Tremors med mer bikinis och humor.

INGA KOMMENTARER