Salvation boulevard

En törn i sidan på den kristna högern.


Den självcentrerade pastorn Daniel Day (Brosnan) är både en duktig debattör, en hänförande talare och en duktig affärsman, han kombinerar dessa tre egenskaper för att ta sig framåt och uppåt, både i bokstavlig och andlig mening.

Hans största projekt kallas ”City on a hill” och där ska hans kristna vänner bo tillsammans i harmoni är det tänkt. Men när olyckan slår till under en lättsam whiskey efter en debatt och Daniels främsta debattfiende helt plötsligt ligger död på golvet framför honom och vännen Carl (Kinnear) så börjar ett svart moln samla sig över den till synes ostoppbara pastorn. Han tar ett beslut där och då, om det var rätt, ja det får du avgöra när du tittar på filmen.

Det George Radcliff gör allra bäst i sin största film hitills är att lugnt och försiktigt plantera kritik gentemot de stora religiösa trossamfunden, i det här fallet de kristna, ett av de enklare målen för satir. Han likställer dem inte med djävulen såsom andra ofta gör, gärna dokumentärt, utan tar det piano och delar ut lite både till källarvåningen och etagen. Främst så slår han dock mot toppen, det är ju enklast så.

Carl är en före detta ”Deadhead” (Grateful dead-fan) som omvänts till en kristen livsstil som han verkar nöja sig med. När det väl börjar hända något omkring honom så planteras tvivlen och frestelserna som med betongskor i hans förflutna, kampen för renlevnaden efter ett förlutet med droger, brudar och rock’n’roll är en svår en, inte hjälper det speciellt heller när en skön säkerhetsvakt flörtar ohejdat med honom (Marisa Tomei). Hemma står Carls fru Gwen (Jennifer Connelly) och bakar tårta när hon inte aggressivmålar för att släppa på spänningarna som allt ovanligt skapar i hennes inrutade lilla liv. Det är en salig blandning saliga och osaliga andar, kasta in en mexikansk byggmästargangster, en vettig morfar, ett par kristna fanatiker och som blindlyder och Ed Harris som modern ateist också så har du Salvation boulevard.

En vettig med ganska överdrivet komplicerad film som inte kommer att charma många med sin komiska sida, jag smålog någon gång då och då även om det fanns möjligheter att skratta, timingen ligger lite fel och det är bara i direkta överraskningar som något speciellt händer på den fronten. Tycker du om subtil kritik gentemot religion och dess inverkan på människor, eller har du funderat på om religion bara är en drog som vilken annan som helst – ja då finns det utrymme att forska i den här filmens tänk, där tematiken hela tiden dras mot just det, fylld av småelaka insinuationer och symbolik.

I underhållningssyfte är inte Salvation boulevard mycket mer än strax under två timmars förströelse. Det blir aldrig spännande, aldrig särskilt rolig men inte heller tråkigt. Dialogerna, fanatismen, förändringen är väl de tre starka punkterna förutom Radcliffe’s mer tydliga motiv och det är det bara att tacka den erfarna och väldigt oväntade rollistan. En helt neutral trea på betygsskalan, det gör inte ont att se den här filmen men du kommer förmodligen inte göra om det.

INGA KOMMENTARER