Sagor från de döda (Histoires extraordinaires)

Edgar Allan Poe för en trevlig helkväll!


Dvd-menyn har en glad jazzig slinga som upprepas i oändlighet. Men sagor från de döda är allt annat än något från en glad jazzklubb, så skynda dig, vänta inte för länge utan tryck snabbt igång för att ta emot galenskapen som inspirerats ur tre av legenden Edgar Allan Poe’s texter.

Först ut är regissören Roger Vadim som tar sig an historien om arvtagerskan Metzengerstein som tillsammans med sina vänner driver sig allt längre ned i synden och skammens fördärv. Det är med en tam leopard på sängen och orgier på golvet som herrgården hon fått i arv används, tills den dag då hon förälskar sig i en lycklig man, en motsats som inte tycks särskilt intresserad av henne trots att hon äntligen vågar försöka sig på uppriktighet och ett tamare förhållningssätt, ett nederlag som föser baronessan allt längre bort ifrån det som de flesta kallar för ”det vanliga”.

I den andra berättelsen så frestas vi att titta när en man springer uppför gatorna mot en kyrka för att bikta sig. Han har mördat en annan man och måste få utlopp för den sanning han precis har upplevt. Den här gången regisserad av amerikanen med franska rötter Louis Malle, från Edgar Allan Poe’s William Wilson, den mest dramatiska och fartfyllda historierna av de tre. William Wilson är inte bara ett mysterie kring mordet och bekännelsen utan också frågan om en intern kamp som externaliserats sen barndomen och vi får ett helt livsöde presenterat för oss på väldigt kort tid, ändå väldigt detaljerat och mycket hänförande.

Sist ut är den mest kända av de tre, Federico Fellini. Italienaren som när han levde knappt verkade kunna andas ett andetag utan att kritisera fascismens Italien. En fantasifull filmskapare som passar på att ta Poe’s berättelse om Toby Dammit till en surrealistisk nivå där allt inte riktigt sitter fast i verkligheten på något sätt. Det är långt ifrån det bästa jag sett med Fellini, Amarcord, Kvinnostaden med flera är bra mycket mer intressanta men ändå så hålls jag på spänn under hela den här märkliga sagan om en skådespelare som anländer till Rom för första gången, anlitad av ett gäng producenter som inte kan sluta prata i mun på varandra. Staden Rom tycks förvandlad till ett collage av det annorlunda och det hela är visuellt intressant och gourmetmat för hjärnspöken, men rätt så svårförstått.

Sagor från de döda är en mycket intressant och trevlig trilogi som tar sig an det makabra, det olustiga och det personliga inre. Jag är ingen storkonsument av Edgar Allan Poe, så jag kommer inte att erbjuda någon vettig jämförelse mellan originalen och filmatiseringarna utan låter det stå osagt. Sagor från de döda kan ses ändå, utan att ha någon förkunskap även om det säkerligen är mer intressant om man läst på ordentligt.

De tre berättelserna är goda produktioner på alla sätt och vis och med stjärnor som Jane & Peter Fonda (Metzengerstein) Brigitte Bardot och Alain Delon (William Wilson) samt Terence Stamp (Toby Dammit) så blir det inte sämre.

Sagor från de döda är tre separata filmer som delar på 2 timmars speltid och det märks verkligen när det tempot håller på att tappas. I den första berättelsen Metzengerstein så är det väldigt mycket eftertänksamhet och karaktärsutveckling utan att det rör på sig något spektakulärt framåt. En ganska svag inledning trots att den var bra. Tempot plockas upp i och med William Wilson som är mycket mer traditionell även om den inte alls är det, berättat i samma stil som en film noir med många liknelser i stilen fast med helt andra förutsättningar så är det en mycket intressant film. Avslutningsvis så tar Fellini vid rodret som sagt och han kör in i väggen flera gånger utan att vi kraschar så hårt att det tar tvärstopp, som en visuell upplevelse hellre än något annat kommer jag minnas Toby Dammit, som precis som de två tidigare filmerna tar upp mer interna händelser än externa, gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut och vem bättre att avrunda ett sådant tema än just Fellini?

INGA KOMMENTARER