Hem Recensioner Komedi Rubber

Rubber

Rubber

Möt Robert, ett psykokinetiskt däck med onda avsikter.


Film blir inte mycket mer intressant än såhär. Först så blev jag lite smått hänförd av omslaget till Rubber’s dvd som verkligen sticker ut i mängden. Jag bad om ett exemplar för att få ta del av vad det här nu kunde vara och helt förutsättningslöst hamnade jag vid titten i ett skådespel som är av det ovanligare slaget.

Robert är ett psykokinetiskt däck av okänd gummiblandning och sort, det enda vi vet om honom är att han har en publik som med kikare står och observerar varje drag han gör. Samt att han har något emot levande varelser (vars huvuden han oftast spränger). Vi tittar på Robert, publiken i filmen tittar på Robert, vi tittar på publiken och det finns även dem som tittar på oss. Förklaringen till Rubber är en hyllning till det som Quentin Dupieux hänvisar till ”ingen anledning” (No reason) genom en kort inledning där en av skådespelarna talar direkt till oss i soffan och därmed också bryter av den klassiskt berättande handlingen. “Ingen anledning” är det som alltid finns med i en film, det som aldrig läggs märke till, men som vid sin frånvaro skulle göra alla filmer till torftiga upplevelser.

Dupieux har gjort mycket, möjligen det mesta själv vad det gäller Rubber och det är en vision som presenteras mer än en normal spelfilm. Svart humor, vit humor, groteska mord och en David Lynch-liknande framtoning på det som sker. Såg du och tyckte om Inland empire till exempel, eller de konstigaste delarna i Twin peaks alternativt My son, my son, what have ye done? (Herzog) så torde Rubber kunna få plats bland dina intresseanteckningar. Dupieux är och gör inte samma saker som Lynch och Herzog utan jämförelsen är ganska rund, dock har ämnet hanterats gång på gång av de tidigare och mer kände filmmakaren. Vilket jag tycker är värt att belysa utan att på något sätt försöka underminera Rubber som någon slags efterapning, för det tycker jag inte att det är.

Dupieux gör som sak att sudda ut gränserna mellan sin film, verkligheten och metaskådespelet som pågår i filmen, det är svårt att förklara vad och hur det som sker faktiskt pågår utan att förstöra överaskningar från filmen. Rubber är som en uppsats i filmformat, där ämnet är av det mer odefinierbara slaget och presentationen allt annat än förutsägbar. Frågeställningarna efter Rubber är långt många fler än jag nånsin hade kunnat förutspå och filmen kommer jag definitivt att se om igen för att möjligen göra en liten personlig analys.

Men för att vara en film som tar tillvara på sitt eget ämne och lyckas driva det hela speltiden med ett bildäck som en av huvudrollerna så är det fantastiskt välgjort och lätt att följa. Man kan ju tänka sig att det skulle bli oerhört segt att titta på, det blir det faktiskt aldrig. Foto och skådespel är vackert, överaskningarna och alla de märkliga små detaljerna håller liv i filmen, frågan; Vad kommer hända härnäst? håller mig på helspänn och mina förväntningar införlivas gång på gång, jag tvingas skratta närmast desperat flera gånger. Det är fruktansvärt bra och minst lika odefinierbart.

Rubber är utan tvekan årets märkligaste film, som inte rider på chockfaktorer och liknande. Jag betvivlar att det kommer bli någon större publik succé nu när den släpps, men för dem som chansar på Rubber så tror jag inte besvikelsen kommer infinna sig, förstå först dock att det inte är en vanlig film – å andra sidan är den inte så ovanlig att den blir ”bara konstig” som så många andra liknande projekt har bedömts som.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)