Rosa Pantern (2006)

Både roligt och sorgligt men passande för familjemys.


En världskänd fotbollscoach blir mystiskt mördad mitt på plan i firandet av lagets främsta seger någonsin, mitt framför kameror, publik och hans vackra flickvän Xania (Beyoncé Knowles). Samtidigt försvinner en ring från hans finger, Den Rosa Pantern, världens dyrbaraste ädelsten.

Rosa Pantern DVDFallet är otroligt komplicerat och den bäste av bästa i Frankrikes poliskår inställer sig direkt. Jacques Closeau (Steve Martin). En självutnämnd expert på allt och på något sätt den som alltid löser de knivigaste brott, utan att ha en endaste aning om hur han har gjort. I lag med den rutinerade detektiven Ponton (Jean Reno) ger han sig efter konsthandlare, fotbollsproffs, flickvännen Xania och river nästan Paris i sökandet efter ledtrådar. Men det enda som kan hjälpa honom är som vanligt ödet, den enda som verkar stå på kommissariens sida.

Rosa Pantern, originalet med Peter Sellers från tidigt 60-tal blev omstöpt för att passa en ny generation, vilket självklart fick den tidigare generationen filmälskare att skrika rakt ut. (“-Rör inte vår Rosa Panter!” och så vidare.) Den enda gången Rosa Pantern-fans yttrat sig om någonting alls tills uppföljaren också den med Steve Martin (Pink Panther 2) skändade helgedomen en andra gång, tre år efter den här filmen. Men det där orkar jag inte engagera mig i mer än att konstatera att ingen i filmmakarbranschen bryr sig. Allt blir rebootat, remakeat, rereleasat och re-allt-vad-man-kan-re’a. Såhär 9 år efter releasen av den här rebooten så har det märkts ännu tydligare, då en herrans massa klassiker, dåliga som bra, fått sig ett ansiktslyft med varierande framgång.

De ofrånkomliga jämförelserna mellan Peter Sellers karaktär från 60-talet och Steve Martins “nya” Jacques Closeau är lika meningslös som protesterna kring den här filmens vara eller icke vara. För det säger sig självt att det inte är lika bra, eller hur? Steve Martin hade sedan länge grävt ned sig i en grop av töntiga familjekomedier innan han fick ta på sig polisuniformen och det är inte bara han som visar prov på var man kan hamna i karriären. Ställd sida vid sida med Jean Reno, mer känd som Leon: Proffset… Nu Reno: Sidekicken. De passar bra i sina roller men det beror nog mer på att de klarar av att göra det här halvsovandes, onyktra, talandes baklänges än att rollerna i sig skulle kunna kallas bra. För det är de inte, det mesta med dem är överarbetat och det subtila roliga blandat med slapsticken som Rosa Pantern alltid lyckats bra med fungerar inte alls.

Vid sidan av utredningen rör sig tre karaktärer som alla är starkare än själva huvudnumret, spelade av Beyoncé, Kevin Kline och Emily Mortimer. Beyoncé lyser upp frånvaron av stjärnglans, Kline spelar en handgnuggande badguy med en härlig masterplan och Mortimer arbetar idogt som Closeaus assistent, ett jobb som kräver sitt tålamod. Alla tre stjäl de mycket tid i bild och varje gång de gör de så jublar jag lite inombords.

Som familjefilm är det här en rolig och underhållande sak att faktiskt skratta åt tillsammans. De roligaste scenerna mellan de pinsamma är sevärda och Steve Martin lyckas hålla tillräckligt hög nivå för att få till en älskvärd kommissarie, även om han borde gjort det bättre. Kul med några givande småroller från Jason Statham, Kristin Chenoweth och Clive Owen också. Men precis som förväntat så är det här en genomlarvig komedi med något för hela familjen, med andra ord – den kommer fungera till fredagsmyset.