Rolandz - Fadersjakten

Det här räcker inte. Inte på långa vägar…


Den enda anledningen till att titta på Roland Järverup, mannen som rest sig ur den patetiska aska han levde i när han åkte på torskresa till Tallinn 1999 är musiken. Resterande ser ut att ha spelats in under en eller ett par stressiga eftermiddagar och präglas av dåligt skådespel, meningslösa transportsträckor (det är ju en roadtripfilm så givetvis) och ett väldigt blatant och odramatiskt avslut. Som hade väldigt mycket potential.

Det enda som jag kan berömma Rolandz – fadersjakten förutom musiken är det ganska härligt sammanvävda mockumentärformatet som spelar väl tillsammans med riktiga livespelningar som bandet har gjort. Plus ett par nya typiskt Gustafssonroliga bitar, något som inte syns till alltför ofta nuförtiden.

Rolandz blev ju som säkert är bekant för de flesta väldigt poppis efter ett framträdande i Dansbandskampen för fyra år sedan (2008). Robert Gustafsson var inte medlem i gruppen till en början men klev in som given frontman när han blivit tillfrågad, eller när han som det står på hemsidan ”fick” bandet som en present. Sen dess har karusellen snurrat på ordentligt och kultfiguren från Torsk på Tallin har blivit än med folklig och möjligen något modigare. Men än verkar det inte som om att turen med damerna har vänt..

Fadersjakten tar oss med på en dansbandsroadtrip som är annorlund de flesta andra (det finns ju en hel del sådana nu tack vare dansbandsmeckat Malung). Bandets manager som spelas av Leif Andreé är en sliskig typ som skulle lura sin egen mormor på en femma om han visste att hon hade kontanter, och han skäms inte för det. Det övriga bandet verkar ha hamnat i gränslandet till apatisk olusta medan den evigt entusiastiske Roland, som drar det tunga lasset, även om det inte finns något lass att dra fortsätter att kämpa på. Hur han än beter sig så råkar han fippla in sig själv i prekära situationer. Det finns alltid någon som är redo att ta honom för given, se rakt igenom honom eller använda Rolandz naiva tankebanor för sin egen vinning, ändå så verkar det alltid ordna sig på något vis.

Som du säkert förstått genom filmens titel så har Roland fått reda på att han har en fader någonstans i vårt avlånga land. Samtidigt som bandet ger sig ut på rikstäckande turné så passar han på att med hjälp av en låda gamla kvitton söka ledtrådar till vem fadern skulle kunna vara…

Ojämnheten är filmen Rolandz största fiende och det verkar som om att det har varit trötta hjärnor bakom Sveriges roligaste man. Gustafsson är en av två som håller sin karaktär och levererar trovärdiga repliker, tillsammans med Leif Andreé som skulle kunna gjort detta i sömnen. En metadokumentär spelas in i filmen vi tittar på, alltså en film spelas in i filmen och detta helt utan någon vettig anledning, det enda som det tillför är en mängd dryga intervjusituationer med Roland där två ramar och ett blinkande REC stör i bilden. De flesta medverkande skådespelarna tycks väldigt ointresserade av det som produceras och mot filmens slut är det närmast pinsamt att lyssna till det mesta som sägs – och musikinslagen blir allt fler ju längre berättelsen tar oss eftersom det inte finns tillräckligt mycket att hämta på vägen till spelningarna.

Rolandz – Fadersjakten är det absolut tråkigaste jag någonsin sett med Robert Gustafsson. Det börjar bli dags för någonting helt nytt eller fler mixtapes av det gamla riktigt goda, möjligen inspelningar från liveshows vore något att satsa mer på? Rolandz musik fungerar fortfarande bra i det här sammanhanget men det är också det enda, visst är det till och från lite roligt – men inte alls i den utsträckning som förväntas. Betyget blir en riktigt svag tvåa, det finns vissa höjdpunkter och Gustafsson/Andreé håller god klass om än i tjatigaste laget, musiken är räddaren i nöden som undviker ett bottenbetyg. Speciellt i extramaterialet, som känns roligare än själva filmen…

INGA KOMMENTARER