Red White & Blue

Dubbelt upp på hämndfronten i Simon Rumley’s häpnandsväckande historia.


Erika städar fastigheten hon bor i för att betala hyran, hon spenderar oftast nätterna i någon annans säng och lämnar en ny man vid dörren varje morgon för att återvända hem. Franki tar han om sin cancersjuka mamma och siktar på den kommande Europaturneén med bandet, hans liv rör sig framåt och han ser positivt på framtiden. I sammma fastighet som Erika bor originalet Nate, en märklig och rakfram återvändare från Irakkriget som har en hemlig förälskelse att dela med sig av.

Dera öden kommer korsas i Red white & blue genom rent ödesmässiga händelser. En natt på biljardhallen, ett nytt arbetstillfälle och ett oförlåtande sökande efter kärleken som försvunnit. Förbered dig på en annorlunda, chockerande och magstark historia om ödet och hur det rent ut sagt kan dra folk rakt ner i helvetets eldar.

Trion huvudroller spelas med mäktiga insatser av Amanda Fuller, i rollen som Erika. En blygsamt sexig kvinna med en magisk aura som drar till sig mäns blickar, som ett rådjurskid drar hon till sig alla sorters friare och tar enligt sina egna planer hand om dem en efter en. Hennes motsats syns i Noah Taylor (Nate) som är en ovårdad veteran från Irak som både före och efter kriget fått kämpa med en personlighet som inte riktigt passar in i normen för samhället, en typisk ousider. Sist men inte minst så följs en ung man som har det bättre förspänt, slackern och musikern Franki som spelas av Marc Senter. En man som begår sittt livs största misstag – två gånger. (Ja, så illa är det.)

Deras vägar korsas i Simon Rumley’s senaste film som bestämt inte tar några fångar, inte håller sig på mattan och inte tvekar att använda alla knep möjliga för att chockera dig i soffan. Ibland går Rumley nästan för långt, realismen i hans karaktärer och berättelse har en skrämmande verklighetsförankring och under vissa scener så kommer det vara svårt för även den mest härdade fantasten av psykologisk terror och gore att inte blunda för i alla fall något ögonblick. Gränserna kring vem som är ett offer eller förövare suddas ut ju mer vi får lära känna trion och det är svårt att ”välja sida” i Red white & Blue, det finns inga speciella allianser att skapa och iakttagandet av en trovärdig kedja av händelser blir det viktiga.

Rumsley har sen tidigare bevisat sig vara en kompetent regissör och manusförfattare och den här gången lutar han sig tillbaka på sina tidigare erfarenheter och skapar tillsammans med sin evige producentkollega Doug Abbott ytterligare en ovanlig och starkt involverande berättelse. Har du inte sett någon Rumsleyfilm så är det bara att börja nu, den här mannen kommer gå till historien som en av våra stora filmmakare – bara publiken accepterar de mest utmanande och grafiska scenerna som en del av dagens filmklimat istället för att avfärda det som ”onödigt våld” som vi hade kunnat klara oss utan. Och ja, visst hade vi klarat oss utan det – men allvaret bestäms av handlingar i många filmer och det här är en evigt stegrande film både i allvar och det groteska, utan att gå hela vägen hade Red white & blue inte lyckats till hundra procent. Vilket jag nu är mycket glad över att den gjort.

Helt klart en stor thriller som jag verkligen rekommenderar helhjärtat med reservation för dig som inte tycker om blod. Det rinner inte på golven som i splatterfilmerna, men det grafiska innehållet är allt annat än trevligt att titta på. En varningens ord angående det, annars är det bara att kasta sig in i den här berättelsen med näsan före, det är en stark film som jag kommer ha i minnet länge.

INGA KOMMENTARER