Four flies on...

Four flies on grey velvet

Four flies on grey velvet (4 mosche di velluto grigio)

Dario Argentos smått bortglömda thrillerklassiker finns äntligen på DVD.


Dario Argento har länge varit min husgud – detta trots att han sedan slutet av 80-talet mest släppt ifrån sig filmer som varit så bedrövliga (enda undantaget – mästerverket Sleepless med Max von Sydow) att man känt sig manad att leta upp karln och läsa lusen av honom. Min fascination för Argento och dennes speciella sätt att göra filmer brukar många gånger leda till konstiga blickar från vänner och bekanta. Många förstår inte hur man kan stå ut med filmer där skådespelarna är urusla och dialogerna oftast inte håller högre klass än den i en medioker mjukporrproduktion, vilket dessvärre är två inslag som är extremt vanliga i Argentos filmer.

Men när det kommer till att skapa spänning, så har den italienska skräck- och thrillermaestron få övermän. I hans länge bortglömda (på grund av diverse rättighetsstrul som hindrat den från att släppas på DVD) Four Flies on Grey Velvet visar han upp många av sina styrkor med en kamera som tycks leva sitt eget liv med otroliga zoomeffekter, läckra vinklar och avslutningen där man använt sig av en höghastighetskamera för att få till en super-slowmotioneffekt i samband med en bilkrasch. Det gör att handlingen lyfter rejält – om det inte vore för att Argento briljerar med sin regi, så hade det här varit som vilken annan TV-deckare som helst. Trummisen Roberto råkar ut för en mindre lyckad händelse där han helt sonika råkar ha ihjäl en annan man samtidigt som någon fotograferar honom i akten – detta leder till att Roberto tvingas leva med vetskapen om att någon sitter inne med bevis mot honom samtidigt som denna galna individ börjar ta död på Robertos vänner. En efter en.

Four Flies on Grey Velvet är ingen av Argentos bästa filmer, utan placerar sig någonstans i mitten av mästarens meritlista. Det är en spännande och stabil thriller där sådana ting som bra skådespeleri och vettiga dialoger lyser med sin frånvaro under hela föreställningen. Michael Brandon är okej i huvudrollen, men i övrigt är det väldigt mycket stela skådespelare som överdriver sina känslor något infernaliskt. Speciellt kvinnorna. Som går från apatisk till hysterisk på mindre än en sekund – i typ alla scener. Berättelsen i sig faller rätt mycket på att vändningen mot slutet känns lite väl otrolig och att en del biroller känns hemskt överflödiga att ha med i handlingen – vad tillför egentligen Bud Spencers karaktär? Inte ett dugg. Mer än att Bud Spencer alltid är kul att titta på.

Men dessa negativa inslag till trots, så innehåller Four Flies on Grey Velvet ett par ruskigt spännande sekvenser och slutet med höghastighetskameran (kombinerat med Ennio Morricones stämningsfulla soundtrack) är än idag något av det snyggaste som Argento kokat ihop vid sidan av kulan genom titthålet i Opera och öppningsscenen i Suspiria. Ennio Morricones är också värd ett extra omnämnande. Hans kusliga slingor gör många scener bättre än vad de egentligen förtjänar och även om det kanske tenderar att låta lite väl 70-talsfunkigt på sina håll, så är det ett högkvalitativt soundtrack till en klart sevärd giallo signerad Dario Argento.

DVD-utgåvan från Studio-S Entertainment är först och främst en kulturgärning utan dess like. Jag skulle kunna ägna en hel recension åt att prisa människorna på filmbolaget för att de släpper en av Argentos minst sedda filmer till den svenska publiken i en utgåva med klart förbättrad bild- och ljudkvalitet gentemot de många bootlegkopior och VHS-kopior som funnits ute på marknaden sedan 80-talet. Extramaterial finns i form av ett bild- och postergalleri, trailers, radioreklam, skrivna biografier om de medverkande samt möjlighet att se filmen med engelskt eller italienskt ljudspår.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)