Woody Harrelsson som polis i Rampart

Woody Harrelson glänser i sin ensamhet.


Dave “Daterape” Brown har förtjänat sitt smeknamn genom att vara en vigilantpolis balanserande på linjen mellan det lagliga och olagliga. Snacket som går säger att han avslutat en våldtäktsmans liv baserat på rykten och från det kommer det osmakliga namnet. Brown tycks ändå rätt nöjd – då han verkar se sig själv som den enda i kåren som fattat meningen med livet. Hata alla likvärdigt så finns det ingen som kan döma dig, agera efter dina ideologier oavsett vem som råkar illa ut. En livsfilosofi som säkert fungerar bra för den som bara sitter hemma och aldrig träffar folk, men som för en polis i tjänst inte underlättar arbetet något, raka motsatsen snarare.

Browns våldsamma och hatiska beteende hamnar under internutredarnas lupp efter att han på öppen gata misshandlat en man efter en bilolycka. Misshandeln filmas och bevisen roar inte någon förutom Browns gatupatrullerande kollegor. Med lite tur kan Brown klara sig, men då en tidigare skandal som inte involverar Brown har blivit oproportionerligt stor så finns risken att instanser högre upp med politiska motiv kan tänkas sätta dig Brown för att främja polisens anseende. De kan slippa lite hetta genom att göra någonting rätt. Vi följer Brown parallellt medan utredningen pågår i bakgrunden, i Rampart – som mer är ett öppet personligt öde än en den polisfilm många kanske förväntat sig.

RampartJag kan säga direkt att om du gillar Woody Harrelson så kan du sluta läsa nu och se filmen direkt för han är lysande bra, senast jag såg honom i sån högform var i Zombieland men nu är det allvarligare toner som spelas. Röran som omger Dave Brown är rätt så svår att ta sig ur och hans liv och familjeförhållande är minst sagt ovanliga. Det sista som behövs är trubbel på jobbet och Harrelson gör den tid vi får spendera tillsammans med Brown enkel och njutbar att hänga med i.

Tyvärr så håller inte Rampart riktigt hela vägen och det saknas en hel del i trovärdighet, det verkar som om att polisen Brown agerar helt chefslöst på jobbet samtidigt som det han försöker styra hemmavid förmodligen är det white-trashigaste jag kan tänka mig. Självklart är det trevligt med mångbottnade filmer där det finns något ovanligt att hitta under varenda sten – det som skiljer en riktigt bra film från en ok är dock att antalet stenar begränsas, något varken James Ellroy (manus) och Oren Moverman (Regi, manus) verkar tänkt på alltför mycket. För det blandas in mycket folk som bara syns till i utkanten, vilket blir mer av styrning för en film som gärna hade kunnat blivit Fear And Loathing In Las Vegas i polistappning. Hjälpen kommer från de inflikande Sigourney Weaver, Anne Heche, Steve Buscemi, Ice Cube, Cynthia Nixon och Robin Wright. Alla jobbar de med sina metoder för att förändra en motvillig Woody Harrelson.

Filmen är snygg (och presenterad snyggt på bluray), tempomässigt stark och ombytlig i både sceneri och händelser. Har en stark inledning som fångar publiken och fortsätter med en intressant handling. Personporträtten är bra och alla rutinerade och mindre rutinerade skådespelare sköter sig bra, förutom Harrelson som är utmärkt. Ändå, trots allt det här så kan jag inte ge Rampart ett högre betyg än en stark trea.

För det första känns det alldeles för allmänt och distansierat även fast vi nästan uteslutet tittar på Harrelsons Dave Brown. Filmens avslutning är inte heller särskilt roande och även om jag brukar kunna uppskatta okonventionella drag så känns det som om att alla fegar ur lite den här gången. Sen så är vissa delar av berättandet inte direkt uppenbart och du får leta lite nålar i höstacken för att hitta motivation till vad som händer. Men på det stora hela klart en film som är värd att se, främst för Woody Harrelson’s insats men även för de andra stjärnorna som passerar och ett ovanligt thrillerformat.

INGA KOMMENTARER