Rampage

Commando möter Falling down.


Bilmekanikern Bill börjar tappa greppet. Han är less på att jorden överbefolkas och att resurerna inte räcker till. Global uppvärmning, matbrist, vattenbrist och ozonlagrets obefintlighet diskuteras friskt med kompisen Evan (Shaun Sipos). Men till slut så bestämmer sig Bill för att skippa snacket. Det krävs handfasta metoder istället för en vegetarisk kokbok och den nickande massan kanske vaknar om man plockar fram en k-pist istället för att ladda upp videos på Youtube. Och eftersom det inte är syns till någon annan som agerar, så känner sig Bill tvingad att ta upp kampen.

Bill (Brendan Fletcher) har precis som Spindelmannen suttit många timmar på pojkrummet och designat en kostym. Skillnaden dem emellan är dock rätt så stor, Bill har inga planer alls på att hjälpa någon. Han är inte heller någon superhjälte, jag tror inte ens han blivit biten av en spindel. (Men jag kan inte bekräfta det.) Hans dräkt är enbart funktionell, säker och gjord för att skydda honom. Han kommer behöva den – Bill har nämligen bestämt sig för att starta krig med hela världen. Eller ja… – sin hemstad till att börja med.

Det tar inte lång tid innan man förstår att Bill är en psykopat som befinner sig i, eller på väg över till en annan dimension. Hans tålamod med mänskligheten brister någonstans mellan att en servitris välter ut hans mat och att hans föräldrar ber honom flytta hemifrån. Men det är inte dropparna som får glaset att rinna över, hans frustration har funnits med i bilden länge och finns det inget naturligt utlopp för aggressioner så får man skapa ett.

Uwe Boll (regi) försöker framställa en film som är vedervärdigt våldsam och idoliserande till en lättare och mer accepterbar historia. Det är som om att vi blir presenterade två filmer och som vanligt så handlar det inte om en enda film från planeten Jorden, som vanligt med Boll alltså. Han har, med det lite elaka sagt, ändå lyckats rätt så bra med vissa grejer den här gången. Därför är det svårt att såga filmen med en slö, skaftlös smörkniv som normalt är brukligt. Möjligen om jag försöker med en vanlig matkniv i rostfritt…

Det filmade materialet är oftast actioninriktat och består av tre till fyra olika rörelsesekvenser som Bill upprepar för att avlägsna ”parasiterna” från jordens yta (liknande det Arnold Schwarzenegger förfinade i ”Commando”) och även om det var snyggt första gången, så finns det ingen anledning att loopa samma grej med annorlunda bakgrund i evighet, ändå blir det så. Till Boll’s försvar kan jag väl säga att manusförfattaren nog hade kunnat hitta på lite fler omvälvande scener än de som kom med i filmen för att få till lite större variation. Men just ja! Det var ju Uwe Boll som skrev manuset också. Attans.

De smartare bitarna till filmen finns dock i manuset även om det är svagt. Klart utstuderade och väldigt intressanta tillvägagångssätt som Bill använder sig av för att få göra sin grej i fred. Polisen slås ut genom ett endaste attentat och de personligare scenerna som innehåller mer rak hämnd är inte helt off de heller. Det största misstaget som Boll gör med sin text är att förenkla sin huvudrollsinnehavare och dess motiv genom att skriva in en snurr mot slutet. Man kan även hävda att genom “snurren” försvårar karaktären Bill, men det tycker inte jag. Motivet försvåras, men den psykologiskt instabile Bill förenklas. Genom att förändra hela filmens riktning lurar Uwe Boll inte bara den som tittar utan gör också lite lätt narr av sin egna mycket våldsamma film, där riktat våld förvandlas till totalt meningslöst. Jag tyckte verkligen inte om det här draget även om det var tankeväckande hur motivet förändrar våldets rättfärdigande.

För första gången i mitt liv har jag faktiskt tänkt efter lite grann efter att sett en Uwe Boll-rulle. Han har inte direkt gjort sig känd för att skapa välregisserade filmer med innehåll, ta som exempel alla tv-spelsfilmer som han pumpar ut. Asdåliga Bloodrayne (som han adderade uppföljare till), även bottennappet Far Cry och Alone in the dark där Christian Slater och Tara Reid skämde ut sig. Listan över dåliga Uwe Boll-filmer kan göras lång, men jag ser en bättring i “Rampage” – trots att det är långt ifrån färdigutvecklat.

Även om det nu skulle vara så att det var en lyckoträff att ”Rampage” fick mig att filosofera angående våld på film så är det faktiskt långt ifrån en jättedålig film. Jag hade inte förväntat mig en såpass bra sammanställd orgie i våld, inte heller hade jag trott att jag någonsin skulle se klart en Boll-film igen efter att suttit igenom Bloodrayne för några år sedan. Rampage fungerar och för det kan jag bjuda på en stark tvåa på betygsskalan. Den är precis så rå som den utger sig för att vara. Så pallar man trycket och känner att det här är en film som är värd att satsa lite tid på så ser jag ingen anledning till att inte göra det.

Att jämföra den med ”Falling Down” som både jag och skribenten till dvd-fodralet gör är egentligen ordentligt missvisande eftersom det enda som är liknande är ”vs. världen” tänket. Handlingarna, motiven och metoderna är vitt skilda. ”Rampage” är mer besläktad med ”Commando” fast personligare och i stadsmiljö.

INGA KOMMENTARER