Ramona

Svensk kompetent spionthriller.


När Per Ulrik Kernell äntligen gör framsteg i sitt tradiga jobb som kryptör erbjuds han chansen till befordran. Från trygg anställning med få, om ens några spänningsmoment till T-kontoret i Stockholm, där allt som händer passerar informationsmässigt. Han får tillsammans med Johansson (Magnus Roosman) i uppdrag att avslöja en intern informationsläcka vid namn Ramona. Ett uppdrag som börjar i att dekryptera ryska meddelanden och avslutas med pistol i hand. Samtidigt som pressen från arbetet stadigt ökar så strular det till sig hemmavid också, eftersom Kernell’s (Björn Bengtssons) fästmö är en reporter på väg upp i karriären och väldigt intresserad av sin partners klassificerade status.

Med en läcka inom organisationen och en bitig fästmö hemma verkar det som om att Kernell inte kan lita på någon. Och det kan han inte heller. Alla är misstänkta förutom han själv då han anställts efter att läckan upptäckts. Alltså ligger allt ansvar hos honom, en ambitiös akademiker i en värld fylld av hårda ex-militärer både från Sverige och baltikum. Det är inte den lättaste nöten att knäcka, men Kernell kommer göra ett gott försök och hans tidigare meriter tyder på att T-kontoret förmodligen fått tag i rätt man…

Ramona är en överraskande välproducerad tvådelarsserie som sträcker ut sig på tre timmar och tar tillvara på sin speltid nästa hela tiden. De svagare portionerna är den rätt segdragna inledningen som förvisso ger oss gott om tid att lära känna Herr Kernell och hans ambitioner men ändå inte riktigt fångar intresset för att fortsätta titta de timmar som Ramona ändå kräver. Men tar man sig bara förbi det här så blir de båda avsnitten tillsammans ändå i efterhand en välbalanserad produktion där thriller, politik och svensk gammaldags saklighet fungerar väl mot mer actionladdade och spännande delar.

Björn Bengtsson fungerar alldeles utmärkt som den unge akademikern som kanske doppat tårna för långt ner i vattnet. Han hunsas av chefen Tore Graan (Sten Ljunggren) och har det svårt med den militärt skolade Johansson som är närmste man. Den främsta kontakten på jobbet fås med Lars Sillén (Morgan Alling) vars uppgifter inte faller samman alltför ofta med Kernells. Samarbetet skådespelarmässigt mellan denna kvartett är riktigt bra, vilket tillför mängder av bra samspelta scener speciellt när alla befinner sig i bild. Bengtsson, huvudrollsinnehavaren är ändå kan sägas bäst, vilket ju är bra eftersom det är honom vi ska följa.

Runtom Kernell privat så tycker jag inte att det fungerar lika väl och jag tänker då på opportunistreportern Elisabet (Annika Hallin) och hennes bihistoria som inte riktigt verkar få plats trots att det läggs ner mycket tid på att utveckla den, Hallins insats är det inget fel på även om jag ogillar karaktären. Tyvärr synd att hennes medverkan inte vävs in mer i helheten direkt från början istället för att hon bara får stå bredvid plan och vänta på att få komma in i andra halvlek.

Stilmässigt är Ramona en blandning av det grådassiga kontoret och bjudningar på många bra innovativa bilder. Harald Hamrell (regi, manus) har fått till det riktigt bra, precis som han lyckades med stora delar av Beck-filmerna både innan och efter Ramona spelades in. Problemet som jag ser det med den här miniserien är att det är lite för händelselöst. Jag ser gärna att det händer mer, skapas starkare konflikter och skriks lite mer, ett avseende som Ramona verkligen håller tillbaka på. Tidsinspirerat möjligen, men bakom dolda dörrar brukar nog den proffesionalismen som ofta också nämns i filmen minska aningens aning. Men vad vet jag, jag har aldrig varit på några topphemliga möten… (Bjud in mig!)

Ramona är ett gott val om du är en fantast av spionthrillers. Att den är på svenska är bara ett plus i kanten. Mitt betyg (tre) kanske känns snålt med tanke på att jag inte tagit upp mycket negativt i recensionen… Det enda jag kan säga kring det är att det var på god väg att bli en fyra, men klarar sig inte riktigt då det tar alldeles för lång tid att komma igång och tyvärr innehåller för många stela scener som inte riktigt skapar drivet hos mig att få veta mer. Jag ser klart Ramona och är nöjd och bitvis imponerad, men på det stora hela är det för saktfärdigt och utan något riktigt emotionellt engagemang varken från mig eller de i bild.

INGA KOMMENTARER