Rain fall

En tråkig titel till en tråkig film.


I Tokyo. Ministern Kawamura är på väg med en usb-sticka som innehåller bevis om korruption till pressen. På tunnelbanan faller han offer för ett attentat och avlider mitt framför specialtränade elitsoldaten tillika yrkesmördaren John Rain. Yakuzan, CIA och fler vill alla lägga vantarna på usb-stickan som försvinner mystiskt. Alla riktar blickarna mot Rain och Kawamura’s dotter i jakten och Rain tar på sig ansvaret både för Miss Kawamura och den digitala mikrofilmen och fäktar emot så gott han kan, men hans motståndare är långt ifrån den typen som ger upp i första taget…

Rain fall är en ambivalent film som inte kan bestämma sig om den ska hänge sig åt dramat, thrillern eller actiongenren. Det ser man ju rätt så ofta men här rör det som i alla fall ett par olika filmer som utspelar sig parallellt hela tiden. Först en thriller i stil med Bourne (men inte lika tempofylld) där Oldman basar från ett av CIA’s kontrollrum som en galen höna samtidigt som filmens mest kritiska och intensiva scen utspelar sig framför honom. Rain och Kawamura i tunnelbanan tillsammans med föregående och efterföljande jakt. Sen ett drama i typisk Japansk stil med mustig bakgrundsmusik och profilbilder med gult solljus som skiner ljusare än i Lejonkungen, fram och tillbaka flera gånger beblandat med lite skjuta, lite politiska intriger och mutskandaler och i ytterkanten av filmen en riktigt grym polisveteran som kommer ställa till bekymmer för alla inblandade.

Men efter tunnelbanescenen är det mycket lätt att tappa bort sig i tankarna samtidigt som scenografer och cinematografer gör ett bra arbete för att skapa en bakgrundsambiens till en annars otroligt tråkig thriller. Baserad på Barry Eislers bok med samma namn verkar det som att den inte följer sitt original slaviskt utan ändrar hejvilt både i början, mitten och i slutet. Vilket fansen rasat över på internet. Jag har som vanligt inte läst boken men kan föreställa mig att Eisler’s böcker inte översatts till flertalet språk (bland annat svenska) för att de är onödigt invecklade och vandrande från thriller till drama med kompletta kostymbyten.

Rain fall försvinner lika snabbt som sommarregnet när solen tittar fram, det är lätt att glömma bort filmen eftersom den är så fantasilös. Gary Oldman kämpar på och lyckas sno åt sig den bästa rollprestationen som den elake CIA-agenten William Holtzer som söker med lykta efter John Rain (Kippei Shiina) som i sin tur lika gärna hade kunnat spelas av valfritt tygdjur från Fablernas värld. Resterande skådespelare är ok, men skulle jag gradera dem som A, B eller C-klass så hamnar de flesta inom ramen för B.

Max Mannix har misslyckats med både thrillerbiten och dramat eftersom ingen av delarna lyckas fiska åt sig mina sympatier. Gary Oldman borde inte heller vara den person som man tycker bäst om då han inte står för de godaste intentionerna, men med en protagonist helt utan personlighet eller charm är det lätt att ramla över till den mörka sidan. Jag betvivlar starkt att det är ett spel som spelas med oss i publiken där vi ska rannsaka och välja rätt, det vore ju ett utomordentligt sätt att riskera investerarnas penningar, dåligt utfört blir domen alltså.

En svag tvåa till ”Rain fall” för dess fina utseende och Gary Oldman, det är en fin insyn över Tokyo som erbjuds bildmässigt men i övrigt så håller ”Rain fall” på att raderas ur mitt minne förevigt, en film som inte fått mycket uppmärksamhet sen releasen 2009 av en enda anledning. Den förtjänar det inte.

INGA KOMMENTARER