Rabies

Israelerna har inlett sin kamp om skräcktronen.


Aharon Keshales heter mannen som försöker få oss att hoppa till i soffan när fyra ungdomar kör vilse (i vanlig ordning för genren) och finner sig omringade av tyst och stilla skog. Plötsligt slår något emot motorhuven med en vålsam smäll och efter en kraftig inbromsning kliver passagerarna försiktigt ut ur bilen för att se efter hur det har gått. En man vid namn Ofer presenterar sig och han ser halvt ihjälslagen ut, skador som omöjligt kan ha skett från kollisionen. Ofer övertalar snabbt de två manliga ungdomarna att följa med honom in i skogen. Han behöver hjälp och han behöver hjälp nu. Kvinnorna stannar kvar vid skogsbrynet för att larma polis och vänta in dem. Alla förstår men försöker sakligt ignorera att någonting  inte står rätt till bakom stammarna som döljer skogens djup. Beger man sig in där så är det inte säkert att man kommer ut igen. Någonsin.

Keshales har skrivit manus och regisserat tillsammans med Navot Papushado, två debutanter som tycks veta väldigt mycket om vad som behövs för att skapa en intressant sak av sen tidigare välanvända formler. De blandar det mesta som funnits med i slasher-sammanhang sen uttrycket myntades och tar sin idé ett par steg längre. Att titta på Rabies är lite grann som att singla slant, det finns två val eller så hamnar myntet på högkant. I den här filmen hamnar myntet på högkant mer än en gång och det är det som gör det till en sevärd film.

De mindre imponerande bitarna är för mig personligen i vissa sammanhang fotot. Som är alldeles för rörligt, till och förbi den gräns som gör det behagligt att titta på och inte obehagligt på ett sätt som passar filmen. Jag förstår att det hade blivit segare tempo, dyrare och svårare att filma i skogsterräng med stadigare grepp men det hade nog behövts. I direkt motsats till fotot som en nackdel så är det även en av filmens allra största fördelar, stora bilder som får till minipanoramas i skogsmiljö är mäktigt att se och att scenerna fortsätter att utspela sig i det här formatet är riktigt spännande. Som plattformsformatet i tv-spelssammanhang fast bättre.

Det finns gott om luckor i handlingen som egentligen inte spelar så stor roll då filmen inte suktar efter att förklara Varför? Därför! utan istället kör på för att få ut så mycket som möjligt av det som egentligen intresserar inom den här sortens film. Fortsatt på fundersamt-spåret så undrar jag hur det var möjligt att få till den stämning som infinner sig trots att hela filmen utspelar sig i dagsljus. Tro det eller ej, men utmärkt verkligen och oväntat effektivt.

Rabies har det mesta som en slasher behöver erbjuda, tillagt en del riktiga höjdpunkter inom fotot. Manuset är det jag tycker blir akilleshälen då det introduceras flera väldigt onödiga personer som äter väldigt mycket tid från det som hade möjlighet att bli ett större drama. De här scenerna driver inte filmen i någon speciell riktning utan fungerar bara som utfyllning, vilket jag tror bidrar mycket till många av de negativa kommentarer som kan läsas på internet. Skådespeleriet är övertygande och stabilt – rollerna är vitt skilda från varandra men inte baserade på raka stereotyper vilket också det är en frisk fläkt i ett annars ofta väldigt förutsägbart val av personligheter.

Rabies är inte den bästa skräck/slasher-filmen jag har sett men för att vara en debut både för regissörer och hela Israel så känns det som om att kampen om vem som ska vara herren på täppan helt plötsligt blivit hårdare. Fortsätter Keshales & Papushado såhär, med stabilare manus så är de båda helt klart en kraft att räkna med i framtiden.

INGA KOMMENTARER