Tur i oturen, det ligger nog något i det.


Otursförföljda Valerie Highsmith (Sheila Kelley) försvinner spårlöst efter att hon rånats på en bakgata i Mexico. Hennes far är bestört och beställer varenda tjänst han kan för att återfinna henne, detektiver, spåkvinnor och orakel – alla går de bet. Så en dag, en månad efter försvinnandet så presenteras Highsmith (Sam Wanamaker) med förslaget: – Varför inte skicka ned Eugene Proctor från ekonomiavdelningen?

Märkligt kan tyckas, varför skulle en revisor kunna lösa det problem som tränade proffs och kvacksalvare gått bet på? Jo för han är precis som Valerie en riktig olyckskorp. Han kan knappt kliva ur sängen på morgonen utan att bryta fotlederna.

Tillsammans med den detektiv som gjort mest framsteg i sin utredning, Danny Glover i rollen som Raymond Campanella, skickas Proctor ned till Mexico för att kunna gå i Valeries fotspår och kanske komma fram till något nytt. De kommer dock aldrig så långt, för på vägen så presenterar sig en ledtråd som bara måste följas upp. Den ofrivillige assistenten Campanella kan snabbt koppla ihop A och B för att hitta C, medan Proctor, olycksförföljd som han är fortsätter skicka upp sugrör i näsan och ramla över allt inom två meters avstånd.

Med en ledarhund som inte ser ett jota och dess blinda följeslagare som tar rodret blir ”Pure luck” ett riktigt komedikap. En typisk sån här film som många av oss åttiotalister såg och garvade halvt ihjäl oss åt när vi var mellan fem och tio år. Martin Short är en duktig fysisk skådespelare och trots sitt ofta irriterande skådespel så är det mycket enkelt att tycka om honom i den här filmen. För tillsammans med Glover så skapas det en balans, en personkemi som sällan syns i modernare filmer. Det märks att de haft roligt under inspelningen då de båda bjuder på äkta glädje.

Stort sett så är inte ”Pure luck” något mästerverk från regissören Nadia Tass (som agerade i fyra avsnitt av kultserien Kvinnofängelset) eller från något annat håll heller, det blir lite tjatigt och upprepande, är rätt så förutsägbart och förklarat vad som kommer hända, men det gör inte så mycket eftersom Martin Short kämpar på som en galning för att inte låta tempot sjunka alltför lågt. Han lyckas bra med det, likaså gör Glover som får agera vett och reson åt Short, så han inte välter varenda löst föremål i hela Mexico.

Det gjordes massvis av liknande sådana här filmer på åttio och nittiotalet och en av de mest populära brottslösarfilmerna hade redan spelats in när Danny Glover tog sig an ”Pure luck”. Jag talar såklart om ”Dödligt vapen” från 1987. Upplägget är detsamma, innehållet annorlunda, Glovers roller påminner mycket om varandra medan Martin Short inte riktigt går att jämföra med Mel Gibsons tokerier. Nog för att han tokar till det rätt rejält.

Det är en fröjd för de barnsligare sinnena att se Martin Shorts porträttering av en arg liten man som försöker ge sig på bjässen Campanella i en av de roligaste scenerna. De två har precis överlevt en ordentlig krasch med en jeep som sedan leder till ordväxling, som retar upp Shorts roll Proctor. Hela slagsmålet involverar mest Short vs. olika delar av naturen medan Campanella kliver åt sidan och avslutas med en ordentlig dansk skalle rakt in i en plåtbeklädd armejeep. Briljant framförd. Ytterligare en fantastisk bild som det är lätt att lägga på minnet är Danny Glover på en brygga, gladare än lyckan själv och hans leende i den stunden känns som en kram given från hela filmteamet som tackar och bockar för sig. Liknande sekvenser som är lika härliga är det svårt att hitta förutom i den här tidens komedier, även om de finns nu också givetvis, men sällan så uppenbart att det inte går att missa. Såsom det är här.

Så för dig som letar lätt underhållning med klassiska skådespelare så är det här ett bra val. Den osar av sin tids form och är faktiskt riktigt rolig fortfarande, jag skrattade rakt ut flera gånger. För den som hellre ser original så finns det även ett sådant till den här filmen, “La Chevre” heter den och där figurerar Gerard Diepardeu och Pierre Richard istället för Danny Glover och Martin Short. Jag nöjer mig med “Pure luck” för stunden, den räcker gott och väl just nu.

INGA KOMMENTARER