3x Carl Johan de Geer & Håkan Alexandersson / 3x Carl Johan de Geer & Håkan Alexandersson / Privatdetektiven Kant

Kant slår till och med Leif G.W. Persson när det kommer till att mumla fram lösningarna


.

Det här är en del-recension av boxen 3X Carl Johan De Geer & Håkan Alexandersson i vilken denna serie finns med.

När den långe hatt och skäggprydde privatdetektiven Kant får i uppdrag att söka rätt på den unga damen Vera så påbörjas en 234 minuter lång förvandling. Under den tiden hinner Kant både vara med om skottlossningar, fängelseutbrytningar och en universitetsutbildning i utlandet, där han skolar om sig till professor Kant, inom psykologins breda fält.

Från första början så handlar Kant dock om den hårda privatdetektiven och hans jakt efter Vera, som inte tycks gå att hitta någonstans. Det visar sig att den unga mö’n Julia Hede, som var så söt i ”Den vita stenen” tio år tidigare lever ett dubbelliv, precis som sin far som blandar in Kant – och de drar in Privatdetektiven i en snurrig karusell av lögner och konstigheter, där människorna rör sig som nickedockor och allt tycks sprunget ur improvisation och friteater. Även om det inte är meningen.

Privatdetektiv Kant är precis som Tårtan en knepigt rolig och skämtlös samling avsnitt. Elva år efter bageritiden så har Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson rört sig till en mörkare del av stadens vrår och påvisar att de även bemästrar konsten att skapa kusliga miljöer och stämningar. ”Jag jobbade som privatdetektiv, i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun…” säger Kant – och det är precis det som signaleras i både scenografin och manuset i den här mystiska serien.

Om det här är eller var lämpligt för barn har jag svårt att bestämma mig för. Det är väldigt vuxet agerat och skrivet och förutom att Kant mumlar mer än Leif G.W Persson vilket är lustigt i sig så kan jag inte finna några egentliga ”roliga” bitar lämpliga för någon yngre skara. Ett till en början alkoholiserat, nedgånget film-noirliknande tema på huvudrollsinnehavaren känns inte riktigt passande kan tyckas, även om både hans livsbejakande sida och yrkesliv förändras med tidens gång. Då in i ett ämne som är ännu mer svårrelaterat till just ”barnprogram”, psykologin.

Men, men. Även om jag inte skulle låta mina barn titta på det här, eftersom det bara är märkligt och svårförståeligt så har det stämplats med den svenska kultstämpeln och på alla sätt och vis är det en serie värd att se, men främst för unga vuxna och vuxna.

Till och från våldsamt och med Ted Åström i en massa olika Olyckan-liknande roller och i övrigt inneslutet i en kuslig känsla av att det är en mardröm vi betraktar och inte något som händer i stunden så fascinerar Privatdetektiv Kant mig under hela speltiden. Det blir mer fars mot slutet och det märks att serien inte riktigt fungerar längre när det inte händer något egentligt. Alldeles för mycket tid läggs ned på detaljer som att bädda korv i fetvadd eller klä ut Kant’s då tillkomna assistent Fritz…

Privatdetektiv Kant är visuellt mycket mer intressant än Tårtan som var den första delen av den här boxen som jag tittade på. Den har en svängig signaturmelodi som inte blir tjatig trots att den ljuder två gånger per avsnitt och en härlig huvudrollsinnehavare i Kant, som spelas fantastiskt bra av Krister Broberg både i deckarinriktningen och det psykologiska haveriet som följde. Precis som Tårtan en intressant bit svensk tv-historia som bäst upplevs av nostalgiker, men inte alls enbart är menad för dessa.

INGA KOMMENTARER