Primal

En märklig och evigt intensiv film!


12 000 år har gått sedan en urinvånare målade en varningens ord vid ingången till en grotta, för att snabbt därpå falla offer för det han varnat för. Nu, i nutid så är antropologistudenten Dace och hans vänner på väg för att finna den sedan länge obesökta väggmålningen, ett mästerverk som inte tittats på under lång tid. Och du kommer förstå varför.

Till en början är Primal den typiska skräckfilmen med ett gäng ungdomar som sitter och tjafsar och diskuterar i en bil, de är på väg mot ond bråd död. Vi vet om det, men ungdomarna har aldrig någon aning. Som tur är så sticker den här filmen av från den så väl bevandrade stig som den påbörjat och kör på så hårt att både tänder faller ut, kroppar slits i stycken och alla helvetes sjuka ideér förverkligas. Med ena foten i det klassiska upplägget och den andra i en bisarr live-action-hentai-version av valfri amerikansk skräckfilm kommer ”Primal” utan tvekan att få dig att vrida på dig i soffan i alla fall en gång, förmodligen fler än så.

Filmat med lite smått skakig kamera i skogen utan att lida av Blair Witchsyndromet är det realistiskt och direkt intressant att följa de irrationella och i vanlig ordning jättekonstigt handlande ungdomarna. Alla försök till en normal flykt, som vi alla nog skulle välja som första alternativ hindras av (i situationen) vagt motiverade kärleksband eller vänskapsband och således kan filmen fortsätta utan någon större logisk inverkan.

Alla genrens lagar följs….och så smäller det. Vips så sitter jag och tittar på en vidrigt intensiv skräckfilm där det inte finns en paus att tala om, det händer saker hela tiden och stilen på det hela är bitvis rent av skitsnygg! Jag tänker främst på ett speciellt slagsmål i filmen som påminner om Takeshi Kitano’s typ av ondska, råhet med en gnutta zen, utan att försöka lägga alltför mycket vikt på jämförelsen som relevant i gränsöverskridande. Men den japanska influensen i filmen finns där, speciellt slagsmålet då och just i en senare scen som alla som någon gång sett den avvikande konstformen ”hentai” kommer känna igen. Förenklat tecknad porr á manga. (Märk förenklat.) Det handlar om tentakler, oegentligheter och på gränsen till vad jag kan tåla i en film och jag gillar det, för det utmanar mina konventionella föreställningar.

Jag gillar faktiskt hela filmen Primal, den håller mig på spänn och jag kan sällan, jag ska inte säga aldrig, räkna ut vad som kommer hända eller varför. Allting är komplett galet och helt utan förankring i verkligheten.

En applåd till regissören, manusförfattaren, producenten och klipparen Josh Reed som lyckas förverkliga sin (förmodligen) egna idé som inte innehåller en enda normal tanke förutom att ungdomarna ska titta på grottmålningen. Har du inte lust att se filmen, eller inte har tid med det, trots att du borde göra det så kan du läsa tills du garvar på imdb’s diskussionsdel, där spoilers finns att inhämta. Det är inte bara en film som bör ses för att den här helt galen utan för att den också innehåller en del väldigt oväntat snygga sekvenser.

Det här är inte den bästa filmen jag sett i hela mitt liv. Långt därifrån, ändå helt klart en bubblare som är enkel men ruskigt effektiv. Yttrycket ”Smaken är som baken” gäller och jag förstår om du läst den här recensionen och senare återkommer för att dubbelkolla vad jag skrivit, för det här är en film (precis som många av Njutafilms releaser) som riktar sig utanför det bekväma förutsägbara. Vansinnet är bara början när det gäller Primal och du kommer antingen älska eller hata det.

Jag ger den tre pingviner totalt, fler kan det inte bli, karaktärerna är för vattniga, Reed tar inte tillvara på den talang han ibland visar tillräckligt mycket och den osynliga barriären som hindrar sunt förnuft från att komma fram är alldeles för tjock.

INGA KOMMENTARER