Ruben Östlunds Play

Ruben Östlund får mig att må dåligt igen.


Play, en film om en dag då några barn med olika uppfostran från olika delar av stan träffas under otrevliga omständigheter. Ett gäng på fem-sex barn med afrikanskt (?) ursprung har satt i system att vid ett köpcentrum lura till sig mobiltelefoner och annat av värde genom att utföra ett skådespel som sprider rädsla och obehag hos sin ofta väldigt lilla publik. Som består av ett par, högst tre kamrater i ungefär samma ålder med rätt förutsättningar för att bli rädda. De konfronteras och oftast säger de inte emot – utan låter sina värdesaker följa med nya ägare bara för att slippa ta konfrontationen – ibland återvänder deras storebröder för att återta de stulna sakerna, men det hör till ovanligheterna.

När Sebastian och hans två vänner Alex och John blir en del av skådespelet spelandes rollerna som offer så får vi följa med i hur det kan gå till när svenska barn gör saker tillsammans. På olika villkor, med olika förutsättningar. Till en början består deras relation i att försöka undvika pojkarna som förföljer och terroriserar dem, men när en hoppa-av-bussen-när-dörrarna-stängs strategi misslyckas är det bara att ge upp och ta det som oundvikligen ska ersätta en trevlig dag nere på stan. De utsätts för en kidnappning i rädslans tecken där det bara är att följa med eller ta en smäll – frågan är om det senare alternativet inte hade varit det lindrigare alternativet…

PlayRuben Östlund (manus tillsammans med Erik Hemmendorff samt regi) frambringar återigen en samling bilder som tar rationalitetens Sverige ur sin invanda bana och visar upp ett annat land, där fikabröd och kafferast inte riktigt fått någon plats. I Östlunds tidigare film De ofrivilliga, en väldigt bra film, så behandlades likartade ämnen som mobbning, ungdomsproblem men också vuxenproblem. Nu fortsätter han på ett naturligt sätt från De ofrivilliga och går från en utmärkt film till en annan genom att filma innerstadsbarn och vad de kan tänkas göra om dagarna, sorgligt nog baserat på verkliga händelser.

I Play vore det väldigt enkelt att förminska idén till något som bara handlar om invandrare vs. svenskar, kulturkrockar och misslyckad integration – men de flesta kan se igenom ytan och ta till sig av den antihjälpande svenska mentaliteten som hela tiden känns och frustrerar. Det handlar inte om bara om etnicitet och klasstillhörigheter utan om vad vi gör och inte gör för att hjälpa dessa barn, eller medmänniskor i allmänhet. För genom att använda sig av enbart stillastående kameror blir upplevelsen av Play mer som ett ofrivilligt betraktande där jag vill ingripa och avbryta men inte kan. Jag tycker synd om barnen, blir arg på dem men lika mycket blir jag arg på alla dessa människor som de passerar – de som inte lägger sig i.

För att återge den här frustrationen i en annan miljö så följer vi inte bara barnen utan även en vagga som placerats på ett tåg. Inte helt uppenbart varför men det hela vävs tillsammans med resterande filmen. Den står i vägen av säkerhetsskäl och om ingen flyttar på den så måste den avlägsnas – vilket blir en svårare uppgift än någon kunnat tro, för det är väl bara att dumpa vaggan? Eller är vi svurna att gå så långt vi kan för att inte förnärma någon eller göra åverkan på deras egendom? Måste man vara korrekt och snäll, försiktig, eller borde foten sättas ned direkt – är det fel att åtgärda felaktigheter? Typiska tankar som dyker upp i Play, vars uppriktighet och direkta påverkan genom insyn i många av våra sätt att agera verkligen känns som en spark i magen. En synnerligen välriktad sådan.

Play är kanske en film som till skillnad från liknande med ungdomsinblandning riktar sig lite mer till vuxna och pekar på våra brister i förståelse trots att (eller eftersom) vi lägger så mycket vikt kring att vara politiskt korrekta. Till slut slår det bak-ut, vilket det också gör i Play, som avslutas på ett grymt frustrerande sätt när de vuxna kliver in i bilden. Personligen så vill jag bara skrika rakt ut, hoppa in i teven och dela ut rättvist måttade handflator strax under kindbenet på de flesta samtidigt som jag läxar om att de ska skärpa sig, växa upp, ingripa och riskera något. Om det inte finns något civilkurage, eller utrymme för det – ring åtminstonde polisen…

Jag känner att om du vill se en stark, provocerande och frustrerande film om och med ungdomar som är välspelad, smart och på alla sätt och vis belönande för dig själv så välj Play. Det är en av de bästa svenska ungdomsfilmerna som någonsin gjorts och precis som Östlunds “De ofrivilliga” så viker den inte en tum till fördel för dig, det är bara att acceptera det som visas och försöka komma till rätta med varför. Du kommer säkert att tänka andra tankar än mig, fråga andra frågor – och det är det som gör Play till en så otroligt bra film. En solklar fullpoängare, punkt slut.

INGA KOMMENTARER