Hon är kvinnornas nya Messias.


Sampat Pal Devi styr det hon kallar för ”Gulabi gang”, det rosa gänget. De utmärker sig genom att bära rosa saris. Det rosa gänget skyddar de svaga mot deras översittare. De står uppp för de slagna kvinnorna, de ger sig efter dem som övergett sina familjer. De slåss mot korruptionen och ser till så att polisen gör sitt jobb även för de kastlösa i Indien.

I Indien finns, som det flesta känner till – ett så kallat ”kastsystem” där folk föds in i en social klass och inte ges många möjligheter att kämpa sig uppåt. Jämfört med hur vi har det i Sverige, där nästan alla ges en ärlig chans att med egna bedrifter arbeta sig framåt för att inte göra exakt det dens föräldrar också gjort. I norra Indien (Uttar Pradesh) så är det inte fullt lika välutvecklat och vi ser i ”Pink saris” en blandning av de lägre kastens tillvaro tillsammans med i huvudsak de kastlösas. Det är gator som präglas av fattigdom, hårt arbete och traditionella tankegångar.

Fattigdomen och det hårda leverne som finns i Uttar Pradesh kan inte Sampat Pal Devi göra så mycket åt, hon ser till så att nya rekryter till Rosa gänget får utbildning i viss mån för att öka deras status. Men det förändrar bara en promille av problemet. Traditionerna är det stora molnet som ligger över Indien, där de outbildade fäster vikt vid hur saker skötts sen så länge de kan minnas och står fast vid att det ska vara så. Det här är Sampat Pal Devi’s värsta fiende, även om hon under den här filmen nog lyckas skaffa sig minst tio andra fiender. Fysiskt farligare.

Arrangerade äktenskap är en del av dessa traditioner. De resulterar ofta i att mycket unga flickor hamnar hos familjer som använder dem som arbetskraft, utsätter dem för mobbing och tar sig friheter sexuellt eller misshandlar dem.

Det här är en förgörande inblick i det land som i resebroschyrer och på televisionen förädlas till en djupt romantisk värld full av sol och vackert utsmyckade elefanter. Indien är ett land där man semestrar i de rika delarna av landet, och det finns många – men i de fattigare pågår en helt annan verklighet och mitt i den kan man ibland få syn på en grupp kvinnor som lyser upp gatorna med sina rosa kläder. Har man då inte rent mjöl i påsen är det bara att passa sig, för deras ledare vet hur man tar plats och argumenterar.

Pink saris är ett resultat av filmaren Kim Longinottos långa arbete med film om kvinnors kamp mot orättvisor. Hon har ett ordentligt register av liknande filmer i sin repertoar och det är på grund av det här, tillsammans med alla de kvinnor i bild som gör att resultatet blir så hjärtskärande. Som en observatör som bara vid ett par tillfällen interagerar med kvinnorna följer Longinotto med Sampat Pal Devi på besök och under besök gjorda till henne. Det är en film om kvinnorna i Uttar Pradesh, men också ett dokument kring Sampat’s liv och hennes egna kamp. Vi får bevittna många rent av jobbiga situationer, där Sampat argumenterar för unga flickors rätt till äktenskapet eller tvärtom, deras rätt att slippa bli våldtagna av sina svärföräldrar och rätten till ett värdigt liv.

Den absolut starkaste raden ord som yttras är från en ung kvinna som är gravid i tredje månaden. Hennes pojkvän, som är av ett högre kast har lämnat henne då hans far vägrar kännas vid deras relation. När Sampat återförenat dem, står fadern fast vid sitt beslut och pojkvännen sitter med ansiktet dolt i händerna med tårar rinnandes mellan fingarna. Då säger den unga kvinnan till Kim Longinotto. ”Ta med mig dit du kom från.” och de här orden symboliserar den desperata känsla som finns med genomgående i ”Pink saris”. I mina ögon tårades det, den här kvinnan hade gett upp, hon ville bort och det spelade ingen roll var hon åkte, hon ville bara bort. Allteftersom Sampat argumenterade så verkade situationen hamna i någon slags balans i alla fall, men vad som hände med kvinnan vet jag inte..

Och det är väl den nackdel jag lägger märke till med just den här filmen, att det dokumenteras väl vad Sampat gör för kvinnorna rent handlingsmässigt, tyvärr så saknas det en ofta mycket önskad uppföljning, det har filmaren valt bort och istället riktat in sig på Sampats dagar och det som kommer att bli hennes kamp för sin egen status i Uttar pradesh, där hennes personlighet, som nästan är omöjligt stor för att fungera i ett långtidsbaserat ledarskap, tar henne möjligen åt lite fel håll…

Det är lätt att ogilla Sampat Pal Devi om man vill det, hon är en koloss i sina argumenteringar och rubbar sig inte en millimeter. Hon tar plats och skulle nästan kunna likställas med en hårdför, dramatisk men juste maffiaboss. Hon är arketypen för vad shauvinisterna avskyr, och hon är mycket proggressiv i ett traditionellt klimat.

Hon slåss för kvinnornas rätt mot männens och föräldrarnas förtryck. Ibland framstår dock hennes kamp som en ren rekryteringsprocess för sitt rosa gäng, vilket jag tycker man kan se i en sekvens om ett par ungdomar som heter Guddu och Renu. Det är visserligen svårt att redogöra för varje persons hela historia när speltiden limiterar en film, men som det är framställt i ”Pink saris” så tycker jag mig finna någon slags lömsk baktanke i Sampat’s agerande. Jag lämnar detaljerna kring dessa ungdomar till dig som kommer att se den här filmen, så får ni avgöra själva om jag möjligen missförstått eller om det kan stämma.

Men tveksamheterna kring Sampats motiv till trots så gör hon ett hästjobb för de kastlösa kvinnornas sak (och de av kast). Hon har tillägnat dem sitt liv och fortsätter göra så, en stark kvinna som säkerligen kommer tilltänkas att prisas i någon grand sal i framtiden om arbetet fortlöper som väntat.

Inget annat än beröm för Kim Longinotto’s dokumentära stil, där betraktandet av skeenden och inblickar i sekvenser av liv som annars inte syns verkligen gör mig upprörd. Flera gånger mår jag dåligt på grund av kvinnornas situationer och det är en typisk film som lockar fram samaritkänslan som pockar och frågar. Vad kan du göra? Istället för att sitta där och titta på film? En verkligt obeskrivbart bra dokumentärfilm från en annan sorts kvinnosakskämpe än Sampat – tillsammans skapar de en film som inte kommer lämna någon oberörd. Pink saris är nästan en ”måste se” film, även om frasen är sliten till leda.

INGA KOMMENTARER