Dario Argento's Phantom of the Opera

Asia Argento vilken skönhet. Dario Argento – vilken tok.


Varför säger jag så? Jo, för att för mig så har nu det klassiska dramat Fantomen på operan förändrats för alltid. Gaston Leroux hittade på sin maskerade, vanställda fantom och den har i Argento’s vision förvandlats till en typisk Fabiofigur, omaskerad (ja, ingen mask) med långt blont hår – spelad av Julian ‘Warlock’ Sands. Visst krävs det ibland någonting annorlunda för att få fram sin poäng, men Argento’s Phantom of the opera är alldeles för annorlunda för att kunna tas på allvar.

Filmens fantom är upplärd i telekinesi av sina råttföräldrar (ja, du läste rätt) och levandes i välinredda katakomber med bland annat en minst 5 meter hög orgel som en av inventarierna. (Hur fick han dit den?) Han har skapat en oas passande de ljusskygga under teatern där den stora operasångerskan Carlotta Altieri (Nadia Rinaldi) döljer ljuset som borde skina på Christine Daaé (Asia Argento). Kärleken blommar i det ensamma hjärtat under teatern och när Fantomen inte spenderar tid på att vara intim med sina råttor (ja, på det konstiga sättet) eller biter ihjäl alla som tar ett endaste steg nedför källartrappen så suktar han efter den sköna Christine, vilket jag inte klandrar honom för en sekund.

En telepatisk koppling skapas mellan de två, då han efter att ha hört henne sjunga bestämmer sig för att använda det inflytande han har (sätta skräck i folk) till att få henne främst på scenen i rampljuset. En kärlekshistoria fylld av blod, naket och Argento’s härliga sinne för förträffliga bilder. Oheligt osann originalet och ofta kritiserad för just det. Den här versionen av Fantomen på Operan ska helst undvikas av dem som hoppas på något klassiskt, det utspelas på liknande sätt i samma sorters miljöer men har så mycket annat (konstigt) att dela med sig av att det till slut bara blir skrattretande och rent ut sagt löjligt roligt.

Fotomässigt och inom regin påminnande om Fellini’s Casanova med grandiösa bilder främst inifrån teatern som är hela filmens skådeplats, ingen kan ta ifrån Argento att han vet hur man gör en snygg film. Synd bara att resterande av det här bara framstår som märkliga spektakelscener där det mesta från Argento’s berömmelse måste klämmas in. Har du tid över och gillar Argento så för all del, ta dig en titt på Phantom of the Opera, du vet säkerligen mycket bättre än mig vad det hela handlar om och varför det görs som det görs. Men letar du efter ett återberättande kring operans spökliga figur är det bara att leta vidare.

Argento’s Phantom of the Opera har några magnifika stunder av både drama och komedi, skräcken uteblir helt och hållet så länge det här inte är den första skräckfilmen du ser sen sjuttiotalet, gammeldags pump med skrikande och gnylande kvinnor som hinner bli ofattbart irriterande innan de avlivas. I vissa fall som jag nämnde tidigare tas det så långt att det inte går att hålla tillbaka småfnittren, speciellt när en av Fantomens nemesis råttfångaren Ignace, en övertygande figur spelad av István Bubik är ute med sin råttavlivardammsugarbil och råkar riktigt illa ut. Den andre motståndaren till Fantomen är en doldis i nästan hela filmen, en mer konventionell friare till Christine Daaé, vilket inte faller i Fantomens smak såklart.

Phantom of the Opera är en av de sämsta skräckfilmerna jag någonsin sett, budgeten ska ha varit riktigt ordentlig och det syns att pengar spenderats på kostymer och rekvisita. Tyvärr missar tolkningen helt och hållet samtidigt som det inte introduceras något nytt förutom alla heltokiga ideér som inte ens kan ha varit övertygande innan det hela började spelas in. Hur det tänktes vet jag inte, men på sätt och vis är jag ändå glad att Asia Argento fick spela Christine Daaé för hon gör tillsammans med några av sina kompanjoner i birollerna en riktigt bra insats. Förutom det, eller humorn i det misslyckade så är det här inte mer värt än en guldhink fylld med råttspillning. Snyggt men ack så meningslöst dåligt.

Om det är så dåligt så kanske du undrar varför jag ger filmen två pingviner? Jo, för att först så är det faktiskt en snygg film. Asia Argento klarar sig väldigt bra men främst så är utgåvan av filmen från Studio S väldigt trevlig. Intervju med Julian Sands, bakom filmen och trailers samt ett rätt bra ljud och trevlig bild till själva filmen gör sitt det också. Filmen är fortfarande riktigt usel, men som jag sa – guldhink…

INGA KOMMENTARER