Percy Jackson: Sea of Monsters

Uppdaterad och bättre.


Efter att ha sett den första filmen, Kampen om Åskviggen så var det med blandad förtjusning (ingen förtjusning) jag kvällen efter slog igång uppföljaren Monsterhavet. Till min förvåning så var mycket uppdaterat och bättre, vilket faktiskt gör Monsterhavet riktigt sevärd.

I Monsterhavet så handlar det om hur Percy, hans beskyddare Grover och Annabeth blir de som måste rädda Camp Half-Blood efter att onda krafter trängt igenom dess skyddande barriär. De måste återfinna en relik som vaktas av den elakaste cyklopen världen skådat samtidigt som Percy förenas med sin halvbror Tyson, som också råkar vara cyklop. Det blir en storslagen resa som bjuder på mängder av fantastiska varelser och väsen, samt ett betryggande om att det här inte är den sista filmen i serien. Det finns ju tre böcker till att filmatisera!

Från den första filmen så tog jag med mig en känsla av att det här lika gärna hade kunnat var Xena – Warrior Princess eller The Adventures of Hercules. Inget ont om de serierna, men de är bra exempel på vad jag inte vill se i filmer. Alla de stora rollerna som getts till storstjärnor passade inte in och det gick hand i hand med hur segt alla datoranimationer rörde sig, seg regi och den unga gruppens taffliga skådespel. I Monsterhavet har allt uppdaterats och det enda jag ser spår av är att det fortfarande inte ser trovärdigt ut med animationerna, då det ser långsamt ut, overkligt saktfärdiga rörelser oavsett om det är vågor, glimrande jättesjöhästar eller enorma cykloper med en aptit för halvgudskött. Mer positivt är att Pierce Brosnan har bytts ut mot Anthony Head, Steve Coogan är puts väck (tack för det!) och Stanley Tucci ses i en glänsande bra roll.

Percy Jackson - MonsterhavetTrion Logan Lerman, Brandon T. Jackson och Alexandra Daddario fungerar också mycket bättre tillsammans än tidigare och Jacksons fåniga attityd som präglade den första filmen har minskats, precis som hans roll överlag. Istället fokuseras det mer på Lermans Percy Jackson (som det borde gjorts i den första filmen) och hans relation med pappa Poseidon och halvbrodern Tyson (Douglas Smith). Alexandra Daddarios karaktär går till att bli väldigt svårgillad och anledningen har att göra med cykloperna, som hon verkligen inte tycker om. Sättet som det här förs fram är mer irriterande än vettigt och det sätter käppar i hjulet för sånt som känns mer viktigt i handlingen. Både haltande och bra i berättandet om ungdomarna ger utrymme för mer förbättringar, även om det nu är mycket mer intressant än tidigare.

Monsterhavet är en uppföljare som väcker intresset hos mig att se fler filmer om Percy Jackson även om jag inte kommer att campa utanför biografen när det är dags. Den har stora brister, saknar både glimten i ögat där det försöks få till det skojigt samt att mytologin som är en så stor del av äventyret inte riktigt förklaras förståeligt. Jag ser den som en äventyrsfilm och tar tillvara på de häftiga monstren och varelserna, för det är filmens fördelar. Förhoppningsvis läggs det mer krut på att berätta en saga i ytterligare filmer, så att båda delar kan bli lika njutbara.

Gillade du den första Percy Jackson-filmen så är jag rätt säker på att du kommer att tycka om Monsterhavet, det är uppdaterat och bättre, men fortfarande med många brister.

INGA KOMMENTARER