Penance

Penance

Penance

Vägen till rening är en lång och plågsam process.


Lite längre och lite plågsammare än Penance, skulle jag gissa. Men man kan ju aldrig vara säker…

Amelie har en sjuk dotter och dyra sjukhusräkningar som hon inte har råd att betala. I ett mediokert försök att inbringa lite stålar så tar hon hjälp av sin vän Sassy för att få lära sig strippa. Först som ett steg i att öka sitt självförtroende á ”Carmen Electra” men sen händer det oundvikbara som ju måste ske när man fått en snabbkurs i att röra på höfterna. Ett första gig som poliskvinna på ett medelklasskalas för medelålders män.

Amelie har tydligen talang och det baseras i stort sett hela filmens inledning på, så för den lilla skara som tittar på fodralet till Penance och därifrån (på något vis) hoppas på lite bröst och hotpants så gratulerar jag – det finns det gott om. Bortsett från att Amelie börjar strippa så blir det egentligen oviktigt hur hon hamnar på “Lichtenstein’s sjukhus för de våldsamt rubbade” (löst översatt) men det är där, i en cell tillsammans med en annan strippa som hon kommer spendera den största delen av Penance.

Efter att accepterat ett erbjudande om att klä av sig inför publik på en privat tillställning hamnar Amelie i en gisslanroll tillsammans med ett halvt sjukhus andra strippor, alla ofrivilliga medlemmar i ett reningsprogram regisserat av den galnaste av galna – Geeves (Graham McTavish). Han har en plan för att rena sig själv, genom att rena andra. Självklart ska det göras genom tortyr och lättgissade gåtor som bara strippor kan missa att sätta i sammanhang.

Regissören och manusförfattaren Jake Kennedy förklarar Penance ovanligt ärligt i en intervju i extramaterialet som ett projekt där han helt enkelt fört samman strippor och skräckgenren, tagit kamerakonceptet från filmer som Cloverfield och liknande hemvideoliknande produkter. Han ville spara pengar, göra det så enkelt som möjligt och så lönsamt som möjligt, ett recept väl anpassat för någon som inte bryr sig utan bara vill göra film för sakens skull och det syns i slutresultatet som inte direkt är fantastiskt.

Penance är fylld av omöjligheter som till exempel under de rätt så klaustrofobiska scener där Amelie jagas av sina kidnappare, hon flåsar, låter och tittar runt hörnet med sin kamera på ungefär 5 meters avstånd utan att hon syns. Likaså bevittnar hon ett ”test” av en annan strippa på en halvmeters avstånd från under en bänk i en scen, utan att märkas – väldigt larvigt och osammanhängande med idén om att göra filmen som ett dokument som hittas i efterdyningarna av händelserna. Precis som i ”Blair witch project” så är filmmaterialet inspelat med handkamera på plats, av de medverkande – men det är osannolikt välproducerat med zoomningar och skärpatagningar mitt under de mest pressade av situationer, vilket tillsammans med osynlighetsfaktorn bara blir fånigt och mittemellan.

Bildmaterialet är ofta snyggt och sjukhusmiljön gör Penance en jättetjänst genom att vara ruggigt kall och avskalad. Mycket mer än så i skräckväg blir det inte, istället fokuseras det på gore-biten där piskstraff, blod och öppna sår, stympningar och kallblodigt mördande hamnar i rampljuset. Precis det man kan förvänta sig alltså.

Men som sagt, filmen brister på tekniska detaljer och är långt ifrån trovärdig som någonting som upplevs i stunden av Amelia. Det är inte heller så smart att behålla scener som när en fotokamera brinner av mot golvet istället för mot objektet som ska fotas, eller ha ljuskatter dansande över väggarna lite här och var, det är störande för att uttrycka det milt. Realistiskt, javisst – men realismen kastades ut genom fönstret ganska omgående redan i början av filmen, så att hålla hårt i den tunna trådstumpen känns meningslöst.

Jag tycker att det som utlovas hålls på det stora hela och Penance menar ju verkligen inte på att vara någon stor produktion. Det är en effektiv film skapt med relativt öppet sinne och förtjänst som mål. Några igenkännbara namn har kastats in för att öka dragkraften tillsammans med bröst och strippor, ofta i samma rum, lite kontrovers kring gynekologer och en ”baserat på verkliga händelser-tag” borde ju kunna dra till sig tittare från alla läger. Filmen blir i sig inget bättre av det här och klarar sig över lägsta betyg i stort sett bara på Marieh Delfino (Amelie) och Graham McTavish skådespel samt den kyliga känsla sjukhuset bringar.