Mickey Rourke, Megan Fox & Bill Murray

I det lilla Amerika händer det intressanta saker.


Lily Luster (Megan Fox) är ett dystert inslag som väcker stor uppmärksamhet hos de få som finner henne på den kringresande karnevalen, en så kallad Freak Show. Hon ser inte annorlunda ut direkt, hon är inte den skäggiga damen, ormkvinnan eller ens kortväxt knivkastare. En brunett skönhet som står bakom glas i ett rum upplyst av glödlampor som löper efter glasets ram precis som på en spegel i en sminkloge.

Där sitter hon, fast i sin tillvaro under karnevalchefen Sam’s hårda grepp. Tills den dag då Nate Poole, en avdankad trumpetblåsare med storhetstid bakom sig står på andra sidan glaset. Det han får se fascinerar honom mycket. Väldigt mycket, och han blir fast besluten att erbjuda henne ett annorlunda liv med frihet utanför det upplysta showroomet. Det, plus att han har en plan för att ta sig ur en egen knipa – i vilken han satt sig i gentemot den lokala gangstern Happy (Bill Murray). En intressant, långsam och ovanlig berättesle vecklar ut sig, där allt inte är vad man kan tro.

Både Bill Murray och Mickey Rourke har gjort sig bekanta med indiefilm förut, de plockar några roller här och där och fyller i stjärnglansen som behövs för att komma ett snäpp högre, få filmerna att växa i kommersiella syften och det är precis det som händer här. Murray, som gör en typisk gangster från sjuttiotaletroll i sin Happy, en deprimerad man som inte tagit itu med sin ungdoms problem. Rourke, en före detta framgång som gick på date med både kokain och spriten för att sen aldrig kunna trumpeta som förut igen, de passar båda väldigt bra i sina roller och använder sig av samma knep som alltid fungerat förut, det lite ledsna Murray-ansiktet och det hårdföra utseendet med tillhörande cowboyhatt på Rourke.

Passion PlayMed sig har de den här gången ett par stjärnor till. Megan Fox först och främst som ställer sig redo i rampljuset för att motta allas beundran och fanatiska intresse, men även Rhys Ifans (Mr. Nice, Greenberg med flera). Ifans är en sån typisk skådespelare som är duktig, väldigt duktig faktiskt – men han avskrivs oftast som ointressant baserat på väldigt låg stjärnstatus.I Passion play har han en försumbar roll, men det är ändå roligt att se honom varje gång tycker jag.

Filmen ”Passion play” är en annorlunda skapelse som jag inte tror kommer fungera alltför väl i dvd-spelare runtom i Sverige. Den är väldigt smal och kan beskrivas som en romantisk komedi i upplägget, utan det komiska. Den har de typiska ingredienserna för en romcom, men hanterar i stort sett bara rätt så tunga händelser och frågeställningar.

Murray, Rourke och Fox tillsammans gör att Passion play blir sevärd – utan dem hade det här fallit på ett alldeles för passivt tempo och nyckelscener som utan dem aldrig skulle fungerat. Murray skiner starkast i sin roll som Happy men Rourke är inte långt bakom, rollerna passar och det är det som räddar Passion play. Bildmässigt är det avskalat och uppenbart symboliskt emellanåt – inte direkt mästerligt från Mitch Glazer, som provat lite allt möjligt inom filmbranschen, bland annat var han inblandad i Lost in translation med Bill Murray som producent, han skrev även manus till Great expectations, båda väldigt trevliga filmer.

I Passion play blir det dock aldrig någon riktig fart och karaktärerna (trots att de är välspelade) hittar aldrig någon plats i mitt hjärta. Något fungerar inte, det är lite för distansierat och avskalat, det saknas värme och med ett ganska uppenbart avslut på filmen blir min upplevelse av det här mest det att nu var det klart, då tar vi nästa film.

INGA KOMMENTARER