Parental Guidance

När det roligaste är kiss-humorn, då är det rätt tråkigt.


Vad gör man som förälder när barnen äter upp all vaken tid? Jo, man ringer in barnvakten och drar på semester. Eller det är i alla fall förhoppningen när Alice och Phil ringer för att inkassera barnpassning och en veckas lugn och ro på bekostnad av morföräldrarna Artie och Diane. (Billy Crystal och Bette Midler.)

De har aldrig vunnit utmärkelsen Årets mormor och morfar utan tvärtom så har de knappt hållit kontakten det senaste året. Upp i allt så har Artie också förlorat jobbet, eftersom ledningen ville ha någon fräschare som förstår sig på moderniteter som facebook, twitter och hashtaggar. Han har helt enkelt inte hängt med, vilket nu betyder att han har all tid i världen att passa barn på, även om det krävs en del övertalning för att få honom att tacka ja.

De två tar med sig en konstlad engagemangskänsla för att överleva veckan och möts direkt av en helt främmande värld. En värld där man som fostrare inte säger Nej utan föreslår andra vägar, där socker är absolut förbjudet och alla andra möjliga föräldrafällor finhackas minutiöst för att inte skada barnens framsteg. Generationsklyftorna är gigantiska och en veckas barnpassning kan för Artie och Diane likställas med hur det skulle vara för dig eller mig att bestiga Mount Everest baklänges, bärandes en Billy-bokhylla med lösa hyllplan.

Crystal har fått det tveksamma nöjet att spela upp rollen som Artie. En bitig och inte särskilt rolig karl som missat det här med att hänga med i världen. Hans insats är generisk och ointressant, han missar det mesta gällande komisk timing och karaktären Artie är tveklöst en av de drygaste jag sett på film. Inte ens när hans typiska 50-talistsätt tonas ner och han faktiskt lär sig något kan jag förmå mig att ge honom en chans, alla broar har redan brunnit och den góa avrundningen blir således väldigt svår att tro på. (Toppen på isberget är ett tal som nästan ger mig kväljningar.) Bredvid Crystal stödjer Bette Midler som Diane, både bättre i timing och som karaktär, hennes resa går inte från bitterhet utan en bättre utstakad väg runt svårigheterna med teknik och nyheter i samhället även om det också tillskrivs Artie. Diane är en bättre skriven roll som tyvärr får mindre tid i bild och jag hade hellre sett den här filmen helt från hennes perspektiv, gärna i en triumferande skilsmässa kanske? Istället för det så får vi i åtminstonde lite Bette Midler-sång. Såklart. Oväntat?

Parental Guidance blurayMarisa Tomei som spelar Alice är duktig att spela nipprig och överbeskyddande mamma medan hennes make i filmen (Tom Everett Scott) skickas iväg för att inte delta nämnvärt. Barnen spelas av Bailee Madison, Joshua Rush och Kyle Harrison och förutom när de ska utagera sina konstiga personlighetsdrag så står de mest på sidan och väntar på att leverera repliker. Deras unika personligheter är för övrigt så pass överdrivna att jag mest av allt sitter och tycker synd om dem och deras förevigt ärrade liv.

Det är generellt stelt i Parental Guidance och som förälder ser jag inte nöjet i att driva med frånvarande mor- eller farföräldrar. Tekniksvårigheterna är inte heller särskilt kul och alldeles för överdrivna. Det hade räckt med en iPhone för att dribbla bort både mormor och morfar, ett helt smarthouse blir mer fånigt än roligt med tanke på att vem som helst som kliver in i ett sånt hus med största sannolikhet förvandlas till ett frågetecken. De tyngsta skämten saknar verklighetsförankring och det känns mer som om att filmen driver med familjer som inte riktigt fungerar mer än uppmanar till att slappna av en aning. Ofta tas dumheter i bruk för att locka till skratt, som när Artie misslyckas med att spänna löst ett barn i bilbarnstol, varför inte göra det skämtet åt det andra hållet. Du som monterat en bakåtvänd Britax i en Volvo 940 vet nog vad jag menar. Det hade jag gärna sett och förmodligen skrattat åt eftersom jag kan känna igen mig. Vilket jag inte kan nu, då det är väldigt enkelt att spänna löst ett bälte…

Regissören Andy Fickman sträcker sig mot månen i sina försök att få fram skratt ur Lisa Addario och Joe Syracuse’s manus men i bästa fall bränner han fingrarna på taklampan. Det är bara en sekvens som är hyfsat genomförd och den involverar Tony Hawk, 900 graders rotation och ett väldigt kissnödigt barn. Förutom det är det styltigt regisserat och utan karaktärer att gilla eller heja på. Mest av allt sitter jag bara och irriterar mig på Billy Crystal i rollen Artie – mer fel än så blir det sällan…

INGA KOMMENTARER