Packshot for Parada

En färgglad parad du inte får missa!


Mirko är utbildad teaterregissör som bara får användning av sin utbildning i styrseln av olika bröllop. Han är partner med Radmilo, en gó veterinär som oroar sig över Mirkos initiativ att genomföra Belgrads första Prideparad. Trots att han är motarbetad av poliskåren, terroriserad av högerextremister och avskydd av “vanligt folk” och alla konventionellt tänkande som öppnar munnen tänker Mirko göra allt i sin makt för att genomföra den korta promenaden. Han gör det för att visa allas lika värde, att alla äger rätten att vara sig själva och att ingen ska behöva leva i skam på grund av sin sexuella läggning.

Genom en kedja slumpartade händelser så finner Mirko det stöd han behöver för att med beskydd kunna genomföra sin dröm i gangstern och krigsveteranen Limun. En man som både är våldsam, skrupellös och homofobisk. Medberoende av varandra får de ta dagen som den kommer för att förverkliga Paraden, men ingen dag är den andra lik och med ett överväldigande motstånd blir det en ordentlig utmaning, som till sista stund hotas av de som inte delar Mirko och Paradens hopp om ett framtida samförstånd…

Paraden är mitt första möte med den serbiske regissören Srdjan Dragojevic, en filmare som jag direkt tänker är lättsamt politisk. En tanke jag snabbt får korrigera efter att ha sett trailers till Rane och De Flammande Byarna, som är Dragojevics tidigare verk. Det är inte Dragojevic som är lättsamt politiskt, utan det är Paraden som är det. Det är en film som med humor och stor värme tar sig an ett problem som inte är typiskt för Serbien, utan världsomspännande och lika konstigt överallt. Homofobi, eller bredare – svårigheten att acceptera andras olikheter, att vi inte är en homogen grupp där alla tycker, känner och tänker likadant.

Först och främst så är Paraden en härligt impulsiv och inspirerande film att glädjas åt. De breda stereotyperna som används är i storlek XL och det går inte att missta sig på vem som föreställer vilken del av vårt gamla och nya samhälle. Det är humoristiskt framställt men med ett underliggande viktigt budskap. Tankar som: Var passar jag in, vem ska jag identifiera mig med, borde jag identifiera mig med någon? dyker upp och det är alltid trevligt att bli tilldelad lite av ett ansvar för sin egen upplevelse av filmen. Oavsett vem man ser sin spegelbild i så är Paraden belönande, om det är genom empati för någon som är utsatt eller som en lärorik resa i att respektera andra, från andra sidan skällsorden.

Berättandet är följsamt förutom en något förvirrad inledning, det är mycket som ska introduceras och många drivande roller som ska få plats. Men efter det så löper det på i ett högt och väldigt trevligt tempo. Det ägnas inte bara tid åt att driva filmens huvudsakliga fråga framåt utan även mycket för att skapa en atmosfär och fortsatt utveckling av karaktärerna. Och är det något Paraden har mycket att erbjuda av så är det just karaktärer, de går nästan inte att räkna utan att ta till tårna som hjälp. Skådespelet är underbart, huvudrollerna som spelas av Nikola Kojo, Goran Jevtic och Milos Samolov är fantastiska från start till slut, de omges av många lika bra biroller som genom sin medverkan även visar ett (för mig veterligen) ovanligt brödraskap mellan män från länderna gränsande till Kosovo.

Paraden är en sån där film som alla egentligen borde se. Den är rolig, intensiv och allvarlig med flera olika vinklar på olika problematik, balanserat utmärkt. Det går inte att berömma den för mycket. Jag lärde mig lite mer om mig själv genom att se den, jag hoppas att andra som ser den också gör det, om inte så är det bara att gratulera, eller sörja.

INGA KOMMENTARER