Pangpangbröder

53 scener från en barndom.


Eller rättare sagt två barndomar. För vi får lära känna tvillingarna Gustav och Oskar från det att de bara är nio år upp till avrundningen av tonåren, ett par uppväxter som faktiskt påminner mycket om min egen.

För när vi var små, jag och mina tre bröder, så växte vi också upp på landet. Vi hade höns och andra djur, lekte i skogen och kämpade hårt tillsammans för att mota bort tristessen och frustrationen över det miljömässiga utanförskapet. Och precis som Gustav och Oskar så fann vi aldrig riktigt våra platser i samhället när stadsmiljö och allt vad det innebär introducerades, föräldra och samhällsrevolt hand-i-hand med avvikande intressen, bland annat testandet av droger och även rollspel. Men precis som för Gustav och Oskar så omfamnades vi av vuxenskapet och gick vidare, det är något jag antar att dessa två pojkar gjorde – eftersom det inte redovisas något annat.

Att växa upp kan vara problematiskt och det är ingenting som huvudpersonerna i Pangpangbröder har ensamrätt på. Det är ändå väldigt trevligt att se en film om vanliga personer som inte gör något extremt eller inte försöker spela Allan inför kameran, de har vant sig att Alex Danielson filmar dem lite då och då och skönheten här är just att det hela är så vanligt och lättintagligt. Att jag känner igen mig i 90% av allt pojkarna går igenom, både glada och ledsna stunder hjälper ju givetvis till men jag tror inte att det är något man måste för att uppskatta filmen i sin helhet.

Till en början amatörmässigt foto som övergår i bättre och bättre komponerade bilder, Danielson växer lika mycket bakom kameran som pojkarna framför och även om det inte känns väldigt viktigt (det hade gärna kunnat vara amatörmässigt hela tiden) så lägger jag det på plusssidan, tillsammans med det mesta annat. Det enda jag kan tycka är synd är att några av de mest känslosamma och i ensamhetens ärliga filmsekvenserna gömmer sig i extramaterialet istället för i själva filmen. Jag syftar på mindre vittnesmål kring svårigheten att passa in, osäkerheter och liknande. Balansen i huvudnumret är dock väldigt bra och det är svårt att sluta följa samt undra vad som hände sen.

Extramaterialet är gott tilltaget med över fyrtio minuter film, uppbyggt med samma kronologiska metod som själva filmen, så egentligen en liten bonusfilm. Vissa scener som sagt hade varit välkomna i huvudnumret, men det mesta endast sevärt för småmysig avrundning. Musiken finns även den att finna i extramaterialet för den som blir nyfiken på det.

Pangpangbröder är en oväntat bra dokumentär om något väldigt vanligt som blir ovanligt eftersom vi får chansen att ta del av det. Tio års dokumentation som är välklippt, välfilmat och med en stark personlig prägel, för övrigt även väldigt väl musiksatt – vilket märks under hela filmen. Så har du lust att som en voyuer kring det vanliga se två pojkars uppväxt så ta chansen och hyr, se, köp pangpangbröder, en riktig publikfångare som inte släpper taget om dig någon gång.

INGA KOMMENTARER