Pang i bygget (1965)

Svenskt, somrigt och sångfyllt!


Valentin Skog är en av de sista handlarna i området efter att de Monopolsuktande herrarna Bröderna Grym köpt ut eller konkurrerat bort all annat motstånd. I ”Ensam är stark” anda fortsätter ändå Valentin (Thore Skogman) att kämpa på med sin lilla butik, som drar in ungefär lika många rikdsdaler som hans andra passion i folkparken. Cirka ingenting.

Men han älskar det han gör, trots det mörka moln som lagt sig ovanför butiken. Femton tusen har han blivit erbjuden av Bröderna Grym för att klappa igen, ett anbud han inte kan acceptera och istället så tar han hjälp av Stockholmskan Dockan (Lill-Babs) och hennes vänner för att modernisera både butiken och i parken. Kampen om penningarna och det ”genuina” svenska kan påbörjas, och du kan räkna med att få se fulspel, sång och humor!

Pang i bygget har en väldigt intressant och brokig samling män bakom kameran. Den är procuderad av Inge Ivarson som sen skulle gå vidare och bli en av de svenska gladporrsfrämjarna med titlar som Porr i skandalskolan, Ta mej i dalen och den välkända och mindre gladporriga Ur kärlekens språk. Regisserad av kämpen som aldrig slutade göra Åsa Nisse filmer trots att konceptet dött för länge sedan (Ragnar Frisk) och skriven av Rune Moberg som också dribblat inom de förutsägbara filmernas domäner, Lilla Fridolf det vill säga. På ett hörn Gits Olsson, som ett halvt årtionde senare kom att förflytta Anderssonskans Kalle från bok till film på ett framgångsrikt sätt.

I Pang i bygget så slipper vi Gladporren, eller så saknar vi den, beror på vad man söker såklart. Vi behöver inte heller lyssna på hårda dialekter som i Åsa Nisse eller skämmas över obalanserade äktenskap som i Fridolf. Lite av buset i Anderssonskans Kalle syns, men knappast som en möjlig förlaga, för Pang i bygget är vaniljglassens motsvarighet till ett växande filmsverige som kämpat länge om publiken efter tv och andra otrevligheters infart i svenskarnas liv. Pang i bygget lockade ändå ut 225.000 biobesökare enligt texten på framsidan av fodralet – jag misstänker att duon Skogman/Lill-Babs hade mycket med det att göra.

Handlingen är enkel med ett par huvudspår som varken engagerar eller tråkar ut. Sevärd mest på grund av sångnumren mellan Thore Skogman och Lill-Babs där de för fram Pop opp i topp på samma scen som Ola & the Janglers senare lirar på. Säkerligen ett nostalgiskt ögonblick att återse för de få som såg filmen under 60-talet, för mig ett frågetecken i svensk musikhistoria som nog aldrig komma redas ut. Pop opp i topp har jag såklart hört och den fastnade lika hårt den här gången som alla andra, nynnande påbörjades direkt och avslutades inte förrän nästa dag.

Pang i bygget är en genomtrevlig upplevelse som inte erbjuder mer än det som behövs för en berättelse, i huvudsak är det musiken och det goá glada som är viktigast. Skådespelarsmässigt ett kaos av blandad begåvning, karaktärsmässigt ganska svagt och opersonligt med ett fåtal undantag. Trevlig musik som sagt, Skogman och Lill-Babs är roliga, det är gemytligt att titta på och delvis rätt så roligt om än naivt och lättgissat. Söndagsfilm som passar för hela familjen, så länge famljen orkar med svartvitt – det finns ju dom som är allergiska mot det har jag hört.

INGA KOMMENTARER