Open house

Open house

Open house

Borta bra, hemma värst.


Om du ska sälja ditt hus, se upp för en blond man i kostymbyxor och vitskjorta, det kan vara David som kommer för att titta. Han gillar husvisningar och brukar kunna dröja kvar ett tag…

Nyseparerade Alice har satt ut sitt hus till försäljning, en fin bostad med pool och öppen planlösning. Under visningarna passerar spekulanterna en efter en och alla går de utan några löften om att återvända. Alla förutom ett par, som istället vägrar ge sig av, och de ger inte heller några löften om affärer. Deras sätta att tänka fungerar helt annorlunda.

Alice hamnar mitt i ett sjukt spel med makt och undergivenhet, kärlek och hat, vilja och ovilja där David och Lila enkelt tar över hennes hem. David har fått i uppgift att förpassa Alice till en frysbox i garaget, men av någon anledning så bestämmer han sig för att behålla henne – och en udda relations och psykologisktt inriktad thriller kan ta sin början. Kom på visning du med vettja, det erbjuds mer än vitt vin och torra kex!

Med True blood-medverkande Stephen Moyer och Anna Paquin i ett par av rollerna så kan ju Open house tyckas vara mer än ett experiment av en ny och ivrig regi/manusdebuterande filmmakare. Det är det inte. Anna Paquin är regissören Andrew Paquin’s syster och således förmodligen med för att göra en tjänst. Jag misstänker att Moyer, som i sig inte är någon megatalang gör något liknande, tacken de båda får är ytterst lite tid i bild och långt ifrån spektakulära roller. Deras namn hamnar på fodralet – mission accomplished.

Open house ruvar på en intressant ide med sina udda relationer utan att till fullo förverkliga det mörker som jag hoppas på. Den misanpassade och mästrade David (Brian Gerhaghty) står i centrum utan att lyckas meddela något intressant förutom gott skådespel. Rollen är tråkig och redan fulländad i både Dexter och American Psycho förvisso med emotionella skillnader. På varsin sida om sig har David en kvinna, varav Lila (Tricia Helfer) är den drivande kraften i filmen, den som får saker gjorda. Hon förför, förstör och förgör med en mäktigt övertygande kraft. Gerharghty och Helfer har en stark atmosfär runtomkring varandra som inte översätts alltför väl så snart någon annan kliver in i bild. Det blir också den enda egentliga anledningen till att avsluta Open house som egentligen inte erbjuder mycket av varken spänning eller psykologiska utmaningar. Det räcker inte att placera konstiga hus i begränsade miljöer för att skapa god spänning.

Det täta skådespelet, atmosfären i bilderna, bakgrundsmusik och ljudet måste vara riktigt bra för att det ska fungera och det finns vissa scener där inget av det tyvärr matchar det andra, i vissa delar av filmen är det faktiskt riktigt uselt och till viss del skyller jag det här på Moyer och syster Paquin som tycks väldigt oengagerade. Ljuspunkter finns, som jag nämnde ovan emellan Helfer och Gerharghty främst men även med rollen Alice (Rachel Blanchard), som inte ska glömmas även om hennes medverkan är ibland överdrivet sporadisk.

Open house är en bra film att börja ett skräckfilmsmaraton med men skulle aldrig klara av att vara huvudnumret. En medioker tvåa i betyg tyvärr då jag hade hoppats på mycket mer. Lite för mycket fokus på att skära halsar, alldeles för svagt presterat vad det gäller spänning och originalitet.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)