Norwegian Wood

Ett romantiskt mästerverk från Tran Ang Hung!


Jag hade inte sett någon film av Tran Ang Hung tidigare, hade inte en susning om vem karln var (en japansk/fransk regissör) men förstod att hans talang var säkrad när den nystartade kvalitetsfilmsbolaget Triart Film valde Norwegian Wood som deras allra första dvd-släpp.

Valet av film är ett fantastiskt sådant, snart efter att jag sett klart Norwegian wood så kände jag mig manad och letade reda på ytterligare filmer från Tran Ang Hung och hittade ännu en pärla i ”Scent of green papaya”, en fransk release som gick för mediokra 17 kronor på bluray på Tradera. (Till min stora glädje såklart, då jag vann auktionen). Den är arton år äldre än Norwegian wood och en recension kommer senare på den filmen, nu ska jag prata mer om varför Norwegian wood är ett mästerverk istället.

Det är såhär att en del filmer verkligen sätter sig i hjärnan på en och Norwegian wood är ett bra exempel på det här. Jämfört med många filmer så kan orden händelselös, långtråkig och seg säkerligen appliceras på Norwegian wood, eftersom den inte ställer sig i kö för att säljas på Coop eller ICA. Det är filmkonst istället för underhållningsfilm, men ändå fortfarande underhållande – bara man har tid för det.

Under världens studentrevolter under 60-talet går Watanabe omkring helt opåverkad och knappt medveten om upproret mot det borgerliga förstenade styret. Watanabe (Ken’ichi Matsuyama) är uppslukad av sin allra första kärlek och molnen runtomkring honom blockerar allt surr, alla protestrop och folksamlingarna som rör sig omkring honom på stadens gator. Det är full fart i hela världen men för Watanabe spelar det ingen roll, för Naoko (Rinko Kikuchi), en inåtvänd och mycket speciell flicka är hans enda fokus.

Tillsammans har de ett förflutet och en möjlig framtid, Naoko’s hjärta var nämligen utlånat till Watanabe’s bästa vän, en ung man som valde att avsluta sitt eget liv. Nu brottas de båda kvarlämnade med sorgen, ensamheten och de individuellt blomstrande kärlekarna, för Naoko och Watanabe träffas tyvärr inte så ofta. När en storm rör sig in mot Watanabe i den utåtriktade, charmerande och till Naoko motsatsbaserade Midori (Kiko Mizuhara) så ställs han inför ett beslut som kommer få honom att grubbla mer än en natt i det trånga studentrummet. Ska han stanna kvar i det förflutna med Naoko eller göra ett försök att röra sig in i framtiden?

Titeln Norwegian wood är tagen från en låt av duon Lennon/McCartney och har ingenting med filmen och Norge att göra, för er som undrar. Istället dras en parallell till låtens berättelse som kan liknas vid filmen. Precis som Lennon var en diktare och poet inom musiken så är Tran Ang Hung detsamma inom filmen. Med ett långsamt, poetiskt lagt berättande med långa tagningar, fokus på miljöer och människor samtidigt med stillsamma bilder är det en riktig fröjd att titta på Norwegian wood. Huvudrollerna spelas kanonbra av de unga Matsuyama, Kikuchi och Mizuhara, så jag har egentligen ingenting att klaga på och därför kommer jag att ge den här filmen fem emo-klädda pingviner i betyg.

Men.

Det finns alltid ett men. Den här gången handlar det om varför den här filmen helst ska ses, utan att låta alltför pretentiös och tradig, även om det är precis det jag kommer åstadkomma. Men rekommenderar jag Norwegian wood så är det nog bäst att jag rekommenderar den rätt.

Först och främst så är det en film som ska ses för dess cinematografiska egenskaper, sen det annorlunda och på japanskt vis oförutsägbara manuset som bit för bit avslöjar en fantastisk historia som är eggande för romantiker. Det ska gärna finnas tid att se filmen ett par gånger, då den är mycket bättre andra gången – när allt redan fallit på plats och då blir mer givande att betrakta. Rim och reson enligt traditionens regler finns att tillgå men det är inte A och O i Tran Ang Hung’s berättande. Ser du filmen för att du har läst förlagan (boken) av Haruki Murakami så får du ta persongalleriet med en nypa salt då det (plus lite annat) varierar.

Som sagt, en, två, tre, fyra och fem pingviner till Norwegian wood, en riktigt bra film som är värd alla hyllningar och ett perfekt startskott för TriArt, som vi på Film för alla såklart önskar all lycka i framtiden!

INGA KOMMENTARER