Night of the living dead: Re-animation

Tråkigaste zombiefilmen på länge.


Jag undrar just hur många filmer som titulerats Night of the living dead nu? Jag kan inte annat än fundera om filmmakaren Jeff Broadstreet, en tydlig zombiefilmsfantast, endast lagt namnet för att hylla sin idol och kungen inom genren George A. Romero vars film från 1968 aldrig slutat hitta ny publik och introducera till zombiesubgenren. Remake på remake, uppföljare och imitatörer – alla hoppas de på att nå samma status som regenten Romero och tyvärr för oss som gillar zombiefilmer så släpps det fler dåliga än bra filmer.

Night of the living dead – Re-animation (hädanefter bara Re-animation) har en annorlunda vinkel på zombieproblemet och gör ingen hemlighet av att det är en film gjord av fantaster för fantaster. En rutten handling både till manus och rent bildligt talat (väldigt mycket ruttet kött i filmen) driver bröderna Gerald och Harold Tovar i kampen om att rensa ett krematorium som via ett kemiskt ämne infesterats av zombies. Alla enkla lösningar förkastas lika snabbt som de som blivit bitna förvandlas till nya levande döda och filmen tar sig framåt…. men är ungefär lika exalterande att titta på som det är att bevittna en kollision mellan två löpande sköldpaddor. Aldrig i hela mitt liv (förutom The living dead at the Manchester morgue) har jag sett en segare zombiefilm och mitt betyg kommer att avslöja vad jag tycker om sega zombiefilmer.

Det enda som har hittat rätt i Re-animation är specialeffekterna och kostym/smink tillhörande de odöda, det är häftiga zombies med detaljerade och äckliga, skrämmande attribut. Det är viktigt att påpeka att det handlar om zombies som rör sig sakta, vilket i min bok är den bästa sorten. Pluspoäng kan jag dela ut även för miljöerna som passar väldigt väl till hela filmens önskade stil och känsla, det är dassigt och gammaldags, lite olustigt hela tiden.

Det som sänker hela upplevelsen med Re-animation är det dåligt utförda manuset vars repliker kanske verkade bra till en början. De har under resan gång, från papper till skådespelarnas läppar – förvandlats till komplett ordbajseri som endast finns till för att något ska sägas. Mycket beror på att hela produktionen tycks lida av en rakryggad attityd vars funktion är att leverera korrekthet istället för något avslappnat, det valda yrkesområdet (begravningsentreprenör) för huvudrollen förstärker ju behovet av det här men i ärlighetens namn så tror jag inte att alla dödgrävare är robotar… Inte ens de knepigaste av dem, och knepiga är de i alla ära.

Zombiefilm ska vara roligt eller vansinnigt skrämmande. Försöket till att skapa en mystisk stämning kring den väldigt komprimerade värld som finns i Re-animation blir precis som hos många föregångare bara ett tappert försök som misslyckas eftersom ingen speciell farlig känsla tycks dyka upp. Zombiesarna lever på sätt och vis i sin sfär medan de ännu levande fortsätter med sitt. Kollisionen mellan de två världarna är långt ifrån abrupt eller överraskande förutom vid högst ett par tillfällen och det luriga avslutet på filmen känns som ett retsamt finger i sidan på mig eftersom jag hade hoppats på en rolig film med glimten i ögat.

Det här är Jeff Broadstreet’s andra zombiefilm sen 2006 då han gjorde en tolkning av Romero’s Night of the living dead (i 3D) med bland andra kultgubben som brukar hänga i Rob Zombie’s filmer Sid Haig. Jag skulle tippa på (har inte sett den) att den filmen är bra mycket mer sevärd än den här, mest på grund av Haig är med men även då Broadstreet förmodligen inte haft total kontroll över manuset.

I Re-animations fall så kan jag inte säga något annat än att det är en film i zombiegenren som du utan problem kan strunta i utan att känna dig fattigare upplevelsen, men i alla fall lite mindre fattig i plånboken.

INGA KOMMENTARER