NEDS - Non educated delinquents

Non Educated Delinquents.


Det handlar uttryckligen om outbildade ungdomsbrottslingar i England och det är svårt att inte nämna termer som diskbänksrealism eller dra paralleller till nyuppfinnarfilmen “This is England” i sammanhanget. Eftersom det uppenbara alltid är uppenbart. Men du har kanske redan läst dig till leda kring Saturday night, Sunday morning, hur hela den engelska filmvågen startade och vad som kom sen? Mer intresserad av om NEDS är något sevärt eller inte? För det är det jag tänkt svara på, jag är i ärlighetens namn rätt less på att både läsa om och dra upp hela Storbritanniens filmhistoria bara för att någon gjort ännu en film efter ett evigt vinnande koncept. Så nu lämnar jag det, det får räcka med den här paragrafen…

Det är skotsk arbetarklass, problematiska familjeförhållanden och vilsna ofta våldsamma ungdomar – ett koncept som alltid säljer och det med rätta. För hur svårt är det inte att undvika att dras in i gängmentaliteten, hitta associationerna med den där enslingen som söker trygghet i massan eller utlopp för undertryckt ilska och ångest. Det är hinder som finns på linan John McGill (Conor McCarron) balanserar på. I yngre dagar var han ett geni med goda förutsättningar, men efter ett par dåliga val blev han en av de mest fruktade på skolgården. Han hoppade jämfotahopp i storebrodern Benny’s fotspår, en ligist med få hämningar, varför skulle inte John välja samma väg för att tjäna in respekten han aldrig fått som skolans pluggis?

Enligt tradition så brukar det ju inte gå alltför väl och NEDS följer mallen för uppväxtberättelsen i de stora svängarna. Förutom ett par riktigt överdrivna sekvenser som kändes lika roliga som att få en golfboll i huvudet så är NEDS en riktigt välspelad och välskriven berättelse. Inget fel på filmandet heller, med stora variationer och många minnesvärda bilder.

Det finns en del brister dock… och de flesta ligger i hur opersonlig hela filmen känns. De adrenalinstinnaste scenerna klarar av sitt bra men i de lugnare delarna så kryper det aldrig riktigt fram någon människa ur John McGill. Det här fann jag väldigt underligt med tanke på vem det är vi får lära känna som unge John och vem han senare blir och varför. Sympatin som byggs upp till en början försvinner och vi blir alla vittnen istället. Det saknas en mänsklighet i filmen som bara verkar vilja vinklas genom filmens sista bild, fint i sig men alldeles för sent. Jämfört med andra liknande filmer, Kidulthood, Awaydays eller till och med This is England (där kom den) Romper Stomper så känns NEDS bara som en redovisning än något som faktiskt skulle kunna hända, även om det givetvis inte är så.

Förutom det och de överdrivna och rätt malplacerade skräpscenerna (bland annat en väldigt usel drogtripp-gone-bad) så innehåller NEDS precis det som genren, fodralet och titeln lovar. Du får huliganstylat våld grupp-mot-grupp, den sunkiga skotska familjen och kampen om överlevnaden som borde kunna tas för given i ett modernt samhälle men i England tycks vara få förunnat på film. Det här levereras inte i någon tråkig förpackning utan det görs med stil, snyggt regisserat, välspelat av unga talanger framför de äldre och med ett rått grepp om publiken i stort sett hela tiden. Sentimentaliteten som jag ofta söker är inte något som nödvändigtvis behövs, och ofta är den sparsmakad även om den finns där – och NEDS klarar sig bra utan den även om jag tror att filmen hade gynnats av mindre våldsredovisning och mer känslor och gärna i alla fall en stark kvinna någonstans i myllret av män och pojkar.

Gillar du genren våldsamma-pojkar-växer-upp så är det här definitivt en film för dig. Det finns både bättre alternatic men viktigare, många sämre. NEDS hamnar högt på betygsskalan eftersom den är annorlunda och nyskapande även om jag inte håller med om hur det gjorts i alla avseenden. Det är en stark film som utan tvekan kommer beröra er som ser den. Pondusen från de allra bästa filmerna av den här typen saknas men det finns ändå mycket att hämta.

INGA KOMMENTARER