Någon annanstans i Sverige

Sverige är och förblir det dystra landet.


I den lilla byn Borunda känner befolkningen inte bara för bygden, de känner också för varandra. När vi introduceras till glesbygdens svenska pärla så är det genom ett polisförhör där en ordstävsälskande man förvirrar polisen som sitter på andra sidan av bordet. Ett brott har begåtts och i bakvänd ordning får vi förklarat för oss vad det är som har hänt, ena delen i förståelig takt och ibland väldigt förvirrande i en form av lightversion av det som David Lynch tycker om att pyssla med, och då menar jag verkligen lightversion. Vi följer en dyster skara personligheter spelade av välkända svenska teater och filmskådespelare och det är i vanlig ordning deprimerande liv och leverne på skärmen, för det är ju det som tycks enklast att frambringa inom svensk film.

Kjell-Åke Andersson som tidigare regisserat filmer som Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen! och den mysiga barnfilmen Pirret provar på något mörkare den här gången och jag tycker att hans insats lyckats väl. Bland annat så har han tonat ned de många dramatenskådespelarna till en normalitet som matchar varandra. Helena Bergström, Mikael Persbrandt, Peter Andersson med flera gör goda insatser även om det märks att de påverkas av ovanligheternas behag. Lite bångstyrigt, lätt överdrivet men ändå passande skådespel för formatet som inte liknar den vanliga svenska spelfilmen varken i berättande eller manus.

Personligen så tycker jag om de svenska glesbygdsporträtten även om de oftast verkar ta ett steg längre än vad verkligheten förmodligen erbjuder. I Någon annanstans i Sverige är relationerna, händelserna och personerna enkla att acceptera men i största utsträckning möjligt drabbade av en förhoppning att excentriskt och narcissistiskt beteende ska locka intresse hos publiken, vilket faller relativt platt den här gången. Det finns inga säten i eller handtag i bussen som Kjell-Åke Andersson kör och det blir en skumpig resa där det bara gäller att balansera sig tills allt vävts ihop och resan är slut, varpå vi kliver av och för alltid skiljs från dessa vanliga, ovanliga och trasiga själar som ingen kommer minnas förutom ett par riktigt fyndiga anekdotiska skämt och Helena Bergström i en av sina bästa insatser på film någonsin.

Ändå, trots att de typiska svenska personerna från landsbygden som så tradigt lever drömmen om lugn och ro samtidigt som de irriterar sig på varandra och bygger murar med avundsjuka och självhat, så är Någon annanstans i Sverige en intressant film att följa. Det desperata sökandet efter rätt plats för det egna jaget ut ur olyckan in i lyckan tycker jag mig skönja och den svenska normaliteten med alla hinder det innebär skiner igenom, vi ljuger och smyger med våra lustar och begär. Tills det inte fungerar längre och alla barrikader brister.

Någon annanstans i Sverige får en lätt rekommendation genom att vara en annorlunda film som försöker berätta mer än den klarar av. Redan i introduktionen av filmen så märks det att det här är alldeles för många personer att hålla reda på och det visar sig stämma. De trådar som ska knyta ihop dem alla är alldeles för veka och knutarna för löst åtdragna. Trots det så förblir Någon annanstans i Sverige en sevärd film. Med sin förutsägbarhet och sina uppenbara ledtrådar ger den en insyn i vad som kan hända på en väldigt komprimerad tidsrymd och yta någonstans i Sverige, när allt faller på plats i precis rättan tid.

INGA KOMMENTARER