My son, my so...

My son, my son, what have ye done?


En mycket välgjord film som nog får hålla sig innanför intresseklubbens dörrar.


Werner Herzog har gjort sig ett namn genom att gå sin egen väg, vilket man tydligt kan se i dokumentären ”Grizzly man”, en av hans mer omtalade filmer. (Mockumentary eller på riktigt?) I den ser vi naturälskaren Treadwell som konsumeras av sin egen passion och förevigt blir en del av den. Precis som ”Grizzly man” så behandlar ”My son…” ett tema av personligt vansinne. En idé tar över personen och det här är Herzogs domän helt och hållet.

Brad McCullum (Michael Shannon) upplever en slags inre pånyttfödelse under en kanotresa i Peru, han bestämmer sig för att inte åka ner för forsen och blir därför den enda överlevaren. Ett tecken tydligt nog för honom och när han återvänder till San Diego så upplevs han som annorlunda av sina vänner och speciellt av sin flickvän (Chloe Sevigny). Brad försöker förmedla sina tankar genom (för andra) meningslösa berättelser och noteringar men utan resultat. Frustrationen inom honom ökar och hans toleransnivå har redan sen tidigare sänkts.

Det går inte alltför väl för Brad, som blir av med sin huvudroll i Lee Meyers (Udo Kier) grekiska pjäs, han distansierar sig genom sina nya påhitt och skrämmer ofrivilligt sin familj. Allt i små steg mot filmens inledning, där ett mord har begåtts och Brad har låst in sig i ett flamingodekorerat hus i förortsidyllen i San Diego.

Då dyker kriminalaren Hank Havenhurst (Willem Dafoe) upp tillsammans med sin rookiekollega. Deras inledande sekvens påminner om Travolta/Jackson i ”Pulp fiction” då de åker i bilen men kommer att visa sig bara vara om något en liten hälsning mästare emellan. De anländer och på plats finns ett lik, två ögonvittnen, en misstänkt (på andra sidan gatan) och ett kollektivt morgonrocksbärande antal grannar som är intresserade av allt ståhej. Snart ansluter sig flickvännen Ingrid (Sevigny) och Lee, två personer som bjudits in av Brad personligen. De uttalar berättelsen som är av vikt i ”My son..”, nämligen förfallet av personen Brad McCullum och hans resa i Peru fram till samma dag som allting utspelar sig. Gisslandramat som sker under den varma San Diegosolen är bara en sekundär måsteberättelse för att kunna pråla ut den här filmen till en större publik.

För Lynch och Herzog tar sina chanser tillvara för att göra oss som betraktar dramat obekväma. Långa tysta scener i väntan på ord och stillebensscener som möjligen figurerar som minnesbilder för familjealbumen beblandas i historien om Brad, främst efter att han kommit hem från Peru. Märklig svart komedi blandat med oväsentliga detaljer och en del romantiska bilder är bara några av de frön som Herzog planterat i den här filmen. Allt för dig öppet att tolka som vad du vill, men ofta väldigt svårt att motivera eller tolka överhuvudtaget.

Den klassiska berättelsen kring polisen, gisslan, gisslantagaren och betraktarna runtom ser jag mest som en parodisk möjlighet för att klanka ned på de storslagna filmerna som tar sig själv på det allra största allvar. Fyllda av humor och osannolikheter blir det en lagom balans till det ”svårare”. Som andningspauser i handlingen om Brad.

Brad spelas av Michael Shannon, som precis som Dafoe, Sevigny, Kier och Zabriskie gör ett fenomenalt arbete, trovärdigt från allra första stund och jag tvivlar inte på att Brad McCullum är en verklig person. McCullum har fördelen över de andra eftersom han döljer sig bakom ett rufsigt hår och skäggväxt som gör honom svårare att relatera till andra roller. Han har ju annars precis som Dafoe ett särpräglat utseende, vilket Dafoe nog led mer av i den här filmen. Hur som helst så är de allihopa mycket trovärdiga i sina roller och det tillsammans med Herzog och Lynch’s konstnärliga och gärna provocerande taktiker så blir ”My son…” en mycket intressant film.

Till dess nackdel finns det tyvärr en liten detalj värd att nämnas – för ”My son…” är inte direkt en passerbar film för dem som tror sig ha köpt eller hyrt (eller ”kommit över”) ett exemplar av en film i mer klassisk tappning. För att uppskatta istället för att bli irriterad över ”My son…” bör man nästan vara bekant med båda upphovsmännen eller i alla fall med en av dem. Fokuset på oanvändbara detaljer och de också ganska meningslösa stillestående kamerabilder som upprepas ett par gånger kommer att på många håll endast skapa frustration och märkliga blickar över soffborden. Det är märkligt – och för dem som förväntar sig det är det här en riktig klippa till film. För alla andra kommer ”My son…” nog att ofta uppfattas som ett ganska dåligt och segt drama med ett märkligt avslut.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)