Hem Recensioner Drama My name is Kh...

My name is Khan

My name is Khan DVD

“His name is Khan, and he’s not a terrorist”


Bollywood är i ropet och vackra män och kvinnor som sjunger fint hamnar på tapeten allt oftare. Ett faktum vi får vänja oss med eftersom den enorma Indiska industrin bara växer och växer. Idag handlar det om storfilmen “My name is Khan” som får motta väldigt blandade reaktioner, en ovanlig film som använder en desto vanligare mall. Läs vidare för min, möjligen lite ovanliga syn på filmen.

Det finns massor av talang, massor! Ändå väljs oftast storstjärnorna, de säkra korten framför de yngre, modernare skådespelarna. Jag talar “självklart” om Kajol och Shahrukh Khan, som medverkat i varenda Bollywoodrulle som är något sen början på nittiotalet. Ofta spelar de mot varandra i romantiska situationer, precis som de gör här.

Innan jag fortsätter vill jag dock börja med att lugna dig med att berätta att ”My name is Khan” inte använder sig av det sjungande berättande som de flesta förknippar med Bollywood, filmen utspelar sig inte heller i Indien (förutom till en början) och är således knappast lika exotisk som vanliga Bollywoodfilmer. Sari’n har ingen naturlig plats här, inte heller de manliga svalkande shalwar kameez-dressarna, ett vanligt klädesplagg i värmen.

Det enda som egentligen finns med i My name is Khan som knyter an till Bollywood, om vi bara tänker raka linjer tillsammans här – är de två huvudrollsinnehavarna och filmens musikaliska spår. Så Bollywood som stereotyp, eller förväntning, står egentligen lite i bakgrunden.

Handlingen cirkulerar kring Khan, precis som titeln antyder – och det är Shahrukh Khan som spelar honom. Han är en man i medelåldern med Aspergers syndrom som flyttar till USA eftersom hans mor i Indien dött. I Amerika, frihetens land finns ingen anledning att vantrivas och det gör han inte heller. Han lyckas bygga upp ett liv, han arbetar åt sin bror med stora friheter kring sitt handikapp och lyckas till och med bli diagnosticerad som Aspergerspatient i USA, något läkarna i Indien inte lyckats med under drygt 30 år. (Märkligt någon?)

Livet verkligen leker. Tills den dag i September då två gigantiska torn rasade i USA. Resultatet av order från Osama Bin Laden. Khan sörjer, precis som resten av världen. Men han är av utländsk härkomst och han hymlar inte med sin Islamska tro (Varför skulle han?) och det här i samband med svårigheterna att göra sig förstådd på grund av sin Aspergers gör honom till ett levande mål för rasism och fördomar. I en tid då toleransnivån gentemot arabvärlden och muslimer i allmänhet var väldigt låg. Det här använder Shibani Bathija (manus) och Karan Johar (regi) som krydda för att kunna knyta ihop säcken kring en film som kan ses som i grunden romantisk.

Vi har två stora Bollywoodnamn att redogöra för och jag börjar med den bästa – Kajol. Kajol gör ett gott arbete i sin roll och skapar en dynamisk person vars romantiska skapelse reflekterar skådespelerskans resterande karriär. Shah Rukh Khan tycks ha läst på grundligt kring Aspergers syndrom och påvisar i stort sett varenda symptom eller störning som syndromet kan orsaka, han är rädd för färg, vill inte bli vidrörd, kan inte hålla sig still, tycks ha dåliga leder, krampaktiga rörelser, han har problem att formulera meningar och hans ögon pekar ibland åt helt olika håll. Hur vanligt det är att finna en person med alla dessa problem, (plus fler som jag inte skrivit ned) vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är rätt så knivigt. Jag köper det inte.

Möjligen har personen Khan fler osynliga handikapp som kan förklara, men det är inget som berörs i filmen, så Shah Rukh Khan hamnar med sin insats under medel hos mig, jag tycker det blir alldeles för mycket. Men lägg på minnet att jag inte är någon expert, jag recenserar film.

Bollywood kan ställa sig åt sidan för den här närmast Hollywoodeska uppvisningen i hur man blandar ”Forrest Gump” med ”Rain man” och samtidigt lyckas slänga in en överrepresentation av islam i USA. Detta för att kunna förgylla Khan som en räddare i både religionen och mänsklighetens namn. Det är en romantisk resa Khan tvingar sig själv att göra för att rentvå sig själv från en skuld som inte ens är hans. Inbiten, envis och med ett hjärta av guld blir ju självklart en succé eftersom ingen vågar säga något annat.

“My name is Khan” handlar om gott och ont, man och kvinna och öst med eller mot väst. Som klassisk storfilm är ”My name is Khan” trevlig och välgjord i klassisk indisk stil, den är gott belyst, filmad från A till B med C och ett D som stör i mitten och allt är genomtänkt vilket resulterar i en välfungerande film, den spelar på känslor, sympatier, empatier, handikapp och ett terrordåd som är lika viktigt att minnas som Förintelsen. Jag förringar inte filmmakarnas insatser som filmmakare, men jag kan inte låtsas tycka om filmen bara för att den är grandios.

Antingen så undrar man vilken färg en blomma har, eller så gillar man färgen. Hur man än gör så är det rätt, för “My name is Khan’s” skull var det synd att jag inte gillade färgen.. Må vara att den är välgjord, men alla insinuationer och allt som Khan tar sig för fungerar mest som försköningar för något som det inte ska behövas propageras för. ”My name is Khan” använder alldeles för svåra ämnen för att symbolisera sin gott-mot-ont-kamp utan att fästa vikt vid något mer speciellt än relationen man/kvinna, möte/separation och det slutar med att vi sitter och läser eftertexterna samtidigt som vi märker att det står något på våra egna näsor, för det är där det skrivs under hela speltiden.

  • Tobias

    Tråkigt att du inte gillade filmen särkilt mycket, själv tycker jag att det är en av de bättre jag sett i år. Jag kan väl förstå vissa av dina synpunkter, men jag är väl helt enkelt en av dem som gillade blommans färg…

    Tycker dock att en del av din kritik är väldigt orättvis den rörande Aspergers syndrom. Du skriver lite nedlåtande att det är konstigt att ingen lyckats diagnostisera den indiske pojken med det på över 30 år, men att han lyckades få sin diagnos när han kom till USA. Visst, det skulle kunna vara ett tecken på hur en film än en gång vill försköna det stora landet i väst (vilket jag tolkade det som att din kommentar ville påskina). Eller så skulle det kunna bero på att Dr. Aspergers forskningen inte fick sitt erkännande förrän i slutet av 90-talet, vilket var ungefär då Khan flyttade till USA i filmen… Tycker filmen har en sund hållning, med både fina hyllningar och frän kritik av det amerikanska samhället.

    Du säger själv att du inte är någon expert på Aspergers syndrom, ändå känns det som att dina tyngsta argument kretsar just kring detta, till exempel att du inte tycker att huvudrollsinnehavarens insats är trovärdig. Jag är själv inte heller någon expert i ämnet, men jag tycker det är lite tråkigt att filmer som vågar beröra sådana ämnen utsätts för oförtjänt kritik från folk som inte riktigt vet vad de pratar om (tänker på hur det stormade kring I rymden finns inga känslor förra året). Vad jag vet är att Aspergers syndrom kan ta sig i uttryck på många olika sätt och att det inte finns någon direkt mall. Jämför med att klaga på att någon inte gör en trovärdig insats för att denne visar på alltför många tecken på att vara normal. Så skulle nog ingen filmkritiker skriva. Du drar också paralleller till Rainman och han är ju betydligt mer extrem än Khan, men han tror man ju på. Varför? Givetvis för att han är baserad på en verklig, känd människa. Många kändisar med extrem Aspergers har vi ju faktiskt inte att relatera till. Än.

    Jag hoppas att filmmakare vågar fortsätta lyfta fram karaktärer med Aspergers och liknande om inte annat för att sådana som du och jag, som inte är experter, ska bli lite mer bekanta med vad det innebär. Visst att det är lätt hänt att karaktärerna blir extremfall. Men så är det ju ganska ofta i filmens värld. Och någonstans måste man ju börja.

    Tack för en i övrigt initierad recension.

  • http://filmforalla.se Tb Ingvarsson

    Tack för din utförliga och tänkvärda kommentar Tobias!

    Du svarar på min fråga “Märkligt någon?” på ett alldeles utmärkt sätt. Raden kring diagnosticeringen är inte menad som en alltför bitsk kommentar om försköning för USA’s räkning, då jag tycker att de största förskönande faktorerna i filmen ligger i den andra riktningen. Du har givetvis helt rätt i det du skriver angående Dr. Asperger och tiden för diagnosticeringen, det är ju inte alls märkligt.

    Tittar man på det som svart på vitt så är amerika om något underrepresenterat i “My name is Khan”. Se scenen där presidenten ska tala i Georgia t.ex och titta på publikmassan, eller de medverkande personerna i filmen, där grannfamiljen är den egentliga representationen tillsammans med pojkarna på fotbollsplanen, vakterna på flygplatsen samt de tveksamma människorna som inte litar på Khan i filmens början, de flesta ger en något negativ bild av Amerikas befolkning. (Nu hoppas jag att jag minns helt rätt här..)

    Jag lyckas inte riktigt måla upp mina tankar kring det här i min recension, men jag vidrör dem…

    Jag håller med helt och hållet om att det behövs mer filmer med samma tema, Aspergers, Downs syndrom och liknande – för att öka medvetandet. Varje film ökar förståelsen och toleransen hos sin publik om det är gjort på rätt sätt, “My name is Khan” är inget undantag och jag är en av de få som inte direkt tyckt om den vad jag förstår. Jag antar att jag till skillnad från dig inte gillade just den här blommans färg.