Under Gottsunda

“…deras värld är cyberpunk, urbana folksagor, fantasyvärldar…”


Möt Viktor Johansson, författare och filmskapare som nyligen såg sin egen film “Under Gottsunda” ha dvd-premiär tillsammans med höstnumret av FLM. Sveriges bästa och enda (?) filmtidskrift. Jag har fått äran och tillfället att ställa några frågor till Viktor för att du som läser ska kunna lära känna mannen bakom filmen lite närmre, och har du inte sett hans film än så rekommenderar jag den, det är en annorlunda titt in i ett Sverige som många av oss aldrig sett förut.


Torbjörn: Vi börjar väl från början och eftersom det enda jag egentligen vet om dig Viktor är att du gjort en poetiskt inriktad film om ungdomars liv i Gottsunda, så sätter jag startpunkten innan dess, då jag förstått att det du arbetat med innan på sätt och vis lett fram till “Under Gottsunda”? Har jag rätt när jag tänker att det finns en röd tråd med tillhörande nystan här? I såna fall, nysta gärna upp lite tråd till mig.

Viktor: Jag är en katt som trasslar med nystanet, haha.

I en efterhandskonstruktion kan jag säga lite kaxigt att jag velat skräpig fiktion, svampar som ploppar upp, ett organiskt arbetssätt, utgå från ungdomens trassel och låta det trassla. Sprawla kanske. Förorten är en spretande rörelse bort från centrum.

I min första diktsamling “Kapslar” skrev jag en dikt från filmen Gummo, den var en slags programförklaring för min värld, det vackra skräpet som blåste i vinden. Där möts mina texter och mina filmer. Det här skräpet, misstagen, det mänskliga, letar jag efter. Hela Under Gottsunda är tänkt som en krossad spegel som jag pusslat ihop i redigeringen, till skeva facetter, en konstigt slipad diamant.

Det finns en ny film av Tim Sutton som heter Memphis, alla tycks skriva att den är helt och hållet uppbyggd av såna scener som inte får plats i en duktig narrativ film, som inte passar mallen. Men det är dessa scener, BMX-åkare i vattenpölar och att nynna på någon förströdd sång som aldrig kommer igen, som jag vill åt. Som är livet. Som är mäktig film.


Torbjörn: “Under Gottsunda” är ju inte en film som enkelt kategoriseras som mainstream på annat sätt än att den innehåller filmade bilder. Den flörtar inte med en stor publik samtidigt som den fått välförtjänt varmt mottagande av kritiker och tyckare. Hur har du upplevt att filmen tagits emot? Och viktigast och mindre subjektivt, känner du att din tanke och filmens budskap nått fram?

FLM filmViktor: Som poet har jag en rätt avslappnad attityd till tittarsiffror, kaxigt ödmjukt.

Mina böcker säljer inte mycket men tycks ändå göra avtryck. De filmare jag älskar verkar tänka mer som poeter. Kör stenhårt på visionen, uttrycket. Mellanmjölk kommer aldrig förändra någon.
Det har kommit till en punkt där jag bara vill hitta filmer som är speciella, de behöver inte vara bra eller klyftiga. Computer chess t ex, en hemmavideo från en schackturnering mellan gamla dåliga datorer.

Eller Kid Thing, en odåga busringer och pajar vuxenvärlden och går till en brunn varje dag för att prata med en nödställd kvinna. Frågan är om jag sett den när jag filmade brunnscenen i Under Gottsunda, där var nog tanken att det skulle finnas en helt annan film i kloaken, underjorden, en muterad turtlesversion. Jag hade en idé om ett brännskadat barn, som faktiskt lekt med eld men bränt sig så svårt att det inte vågade gå hem, alla skulle förstå att det var bilbrännare, så barnet levde och växte under samhället. Det är en sådan myt som skapades till filmen samlade mytologi och som fortfarande kan skönjas i den slutliga filmen.
Som poet och författare behöver jag inte längre bevisa att jag kan skriva, eller att jag är smart.

Min nästa film Himmel över Flogsta hoppas jag blir ännu mer speciell. En film om studenter som ger upp utbildning och förstånd, som satsar på att gå tillbaks till vildar, gå baklänges, alltså satsar tre år på en perfekt moonwalk istället för att bli en ljusnande framtid åt det här landet. Dum punk istället för att vara så duktig. Det är vad jag önskar det här filmlandet. Men så gillar jag Container också. Och ja, budskapet har nått fram. Det känns som att folk lyssnar.


Torbjörn: I din film följer vi ett antal ungdomar från olika bakgrunder som alla har stora personligheter varav några lever ut dem och andra framstår som mer introverta. Hur var det att arbeta med en sådan bred grupp personer och vad tror du att deras upplevelser av filmen var? Jag kan tänka mig att några kanske hoppas bli filmstjärnor medan andra, likt filmens tema, vill nå ut med sina ord, sina upplevelser och främst av allt, sitt Sverige. Hade ni någon gemensam vision under inspelningen eller fick varje personlighet det utrymme de behövde?

Viktor JohanssonViktor: Precis, en del vill skådespela och lajva, andra brinner för Palestina eller dans och vill visa det för mig, och jag får lyfta fram deras erfarenheter. Det är stort.

Och eftersom det är ett smutskastat område så har vi fått gå igenom ett mått av skeptiska utfrågningar om filmens syfte, det är helt förståeligt. När jag filmade med Patricia Ghavanini kom det fram en kille och undrade om vi gjorde film om hedersmord. Helt out of the blue. Men det var vad han tänkte att vi åkte ut till förorten för att filma.

Fördomarna om förorten blir säkert internaliserade av de som bor där. Media vill åt dem endast för bilbränder och hederskultur. Varje gång jag frågade kidsen där om de ville vara med i filmen så förklarade de för mig att de inte var inblandade i bilbränderna. Alla kände att de måste försvara sig mot den bilden. Bilbrännare, detta var högstadiebarn. Det drabbade mig verkligen, för jag insåg att den där mediebilden måste ha satt sig i psyket på dem. Den brända bilen i psyket.

Jag älskade ju ungdomarnas idéer och ville utgå från deras egna stories så mycket som möjligt. Sergej Bränden kom från workshopen Gottsunda Stories med en novell om en mamma som tvingade på sin son karma. Sen lät jag honom berätta detta för sin kompis Hamid rakt upp och ner. Vissa saker, som att mamman går runt i astronautdräkt är helt osannolika, men jag lät det vara med för att det är så fantastiskt, och precis en sån detalj som klipps bort i effektiva storybundna filmer.

På Gottsunda Stories märkte jag att ungdomars värld i förorten inte alltid är den socialrealistiska som man kan tro, deras värld är cyberpunk, urbana folksagor, fantasyvärldar från något tevespel. Och det blev häftigt när jag tog med vissa sådana fantastikelement i den socialrealistiska filmen. Brunnspojken som hämtad ur urbana myter om krokodiler och sköldpaddor i kloakerna. Att knarka blåbär och gå ner i underjordiska gruvor från filmen Descent. Palestinabarnens fantasier om hur stridvagnar kör över barns huvuden som pumpor, man vet inte om det är saker de sett eller fått från skräckfilm. Man blir osäker. Något osäkras. Detta är ungdomars identitetsskapande, de testar allt och lever inte bara i vår värld, utan också i en subkultur.


Torbjörn: Bilderna av ungdomarna är de som gjort störst intryck på mig tillsammans med filmens drömska stil. Jag undrar därför vilket ditt bästa minne är i samband med filmen och dess inspelning och om det finns något, ett sämsta? Vad skulle du gjort annorlunda om du gjorde “Under Gottsunda” igen, med facit i hand?

Viktor: Om jag fick mer tid mer ungdomarna skulle jag ta den, kanske inte filmat så mycket mer, bara vara mer med dem och lyssna. Vissa delar filmades snabbt, på en kväll eller två, med dansgruppen och longboardtjejerna bl a, de skulle jag vilja känna bättre.

Får bli en uppföljare i framtiden om de lite undanskymda i Under Gottsunda. Jo, jag erkänner att jag misslyckats med att få med flickvärlden i filmen, den underjordiska flickvärlden, som jag skrivit om i Wrestlarna och Bonsaikatt, lyckades jag inte få med i filmen riktigt.

Annars är jag ju inne på att det är just misstagen som gör en scen, som gör allt levande. När palestinabarnen misslyckas med sina slangbellor, det är på riktigt och ingen imponerande uppvisning. När rösten spricker hellre än perfekta toner.

Några ungdomar lade till med rikssvenska när vi började filma, för de tänkte väl att så låter man på film och TV. Nuförtiden skrattar vi när vi hör hur tillgjort de talar i gamla pilsnerfilmer, och nyss har vi börjat skratta åt Dramatensvenskan, reklamfilmerna för konsten att tala tillgjort. Det finns fortfarande gränser att spränga för vilka röster som får höras i svensk långfilm, och hur naket det får låta.

Under Gottsunda


Torbjörn: Slutligen, vad händer i framtiden och var kan vi som vill hänga med? Personligen ser jag verkligen fram emot nästa filmprojekt om det finns planer. Sverige behöver den uppfriskande variation som “Under Gottsunda” erbjuder.

Viktor: Planerna är redan verkställda! I somras filmade jag Himmel över Flogsta. Förra sommaren cyklade jag till Gottsunda några kvällar i veckan, nu i somras cyklade jag åt andra hållet med min kameraryggsäck, till studentkvarteret Flogsta. Där ska vi få följa ett gäng studenter som pluggar sig till idioter.

De som stannar kvar i Flogsta höghus, de som stannar bakom. Under sommaren startar de en kult i gräset bakom höghusen. De stannar i Flogstavrålet. Ett urspårat valborg. De klarar inte pressen och blir idioter, istället för Sveriges ljusnande framtid. Arman som skippar plugget för att gå ner i samma deppression och paranoia som Michael Jacksson hade när han uppfann moonwalken. Självmordspappan, från Den mörka sporten, går runt i Flogsta som en vakt och ser till så att ingen tar livet av sig, som hans son gjorde. Ett gäng tjejer dumpstrar mat som de sedan har matkrig med.


Film för Alla önskar givetvis Viktor all lycka och framgång och håller med, det behövs sprängas gränser i Sveriges filmvärld. Ett stort tack för att vi fick ställa frågorna och efter så mycket text går det alldeles utmärkt att varva ner lite mer trailern till Himmel över Flogsta, Viktors kommande film som ska bli väldigt intressant att se! Vill du redan nu se något med Viktor så besök Undergottsunda.se
för att lära dig mer, eller hyr filmen via Video-on-Demand hos FLM.

Se trailern till Himmel över Flogsta: