Mot Fort Humboldt (Breakheart Pass)

Charles Bronson.


Oftast brukar jag försöka komponera en sammanfattande liten mening ovanför begynnelsen av mina texter och i det här fallet så räcker det gott och väl med ett namn. Charles Bronson.

För vet du att Charles är med i filmen så kommer du att efter dina egna förutsättningar kunna avgöra om det här är någonting för dig eller inte. Den här gången spelar Bronson en stenhård karaktär vid namn John Deakin som i vanlig ordning äger alla kvalitativa egenskaper vi kan finna i Bronson-roller historiskt.

Handlingen utspelar sig på ett tåg och när vi hoppar ombord så är det dags att stanna vid den lilla hålan Myrtle. Där spelar Deakin kort och ertappas med att fuska samtidigt som sheriffen (Ben Johnson) och Major Claremont (Ed Lauter) diskuterar i baren. Deakin känns igen som en efterlyst mördare, mordbrännare och bedragare och får därför en enkelbiljett till Humboldt, fortet som är tågets slutstation.

Allt går inte riktigt enligt planerna när fler och fler ”olyckor” sker medan lokomotivet frustar fram genom vackra bergs och dalsområden. Det är något som inte stämmer med resans motiv och som i en typisk deckare så blir det upp till de drabbade resenärerna att reda ut vad det är som pågår. Deakin tar täten i efterforskningarna trots sin status som fånge, medan de övrigt till synes handlingsförlamade yrkesmännen inom området blint famlar i mörkret efter ledtrådar. Det kommer visa sig att resan mot Humboldt är allt annat än vad som förväntats och vägen dit kommer bli både lång och blodig!

Charles Bronson. Ja, precis – namnet ligger bra i munnen och det tåls att upprepas. En kultikon som brukar spela stenhårda hjälteroller utan nåd eller barmhärtighet. I ”Breakheart pass” (originaltiteln) så görs inga undantag från den här regeln och för er som söker efter Bronsonistiska scener med män som gör saker tillsammans (ofta med dödligt utgång) har alla anledningar att se den här filmen.

Det hela utspelar sig på ett tåg eller runtomkring tåget. Resan är lång och det hinns med en massa rackartyg komponerat av tuffande ångor och skakande vagnar. Allt som krävs för en regelrätt icke-Clint-Eastwood-western finns med, som indianer och deras onda allierade, skumraskaffärer, pistoldueller, döda blåjackor, slagsmål på vagnstak, enorma entagningskrascher av vagnar nedför stup (i slowmotion) och intriger med snurriga förklaringar. Det enda som egentligen saknas är den obligatoriska kärleksaffären, nog för att det finns både lite lusta och dolda blickar riktat mot filmens enda och ledande dam Marica (Jill Ireland).

Betyget jag kommer dela ut till ”Mot Fort Humboldt” är högst baserat på mitt eget intresse av genren. Jag gillar Charles Bronson som den ikon han är, precis som många andra. Jag har dock inte något större utbyte av hans filmer. Tom Gries gör ett bra men inte fantastiskt arbete i filmatiseringen av Alistair MacLean’s roman där det är välskötta bilder med ovanligt mycket variation för att mest bestå av tågbilder och det gillar jag. Däremot så blir jag lätt uttråkad av det eviga smygandet, den eviga kampen om att få vara alfahanne och det faktum att ”Mot Fort Humboldt” är mycket av en typisk crime-film där upplösningen mest handlar om att de skyldiga förmodligen är de sist överlevande på tåget. Det finns inte tillräckligt mycket att förvänta sig av ett avslut och berättandeformen är alltför avslöjande. På grund av det här så har jag vid flera tillfällen påbörjat den här filmen men inte avslutat den för att äntligen en gång för alla bestämt mig för att ”-Nu ska den ses!” och inte gett mig själv någon chans till annan förströelse runtomkring.

Jag ger därför den här Bronson-rullen en svag trea i betyg. Det är en snyggt filmad, påkostad och välspelad historia som saknar det den behövt mest, nämligen mer spänning, mindre avslöjanden i intrigen och ett högre och häftigare tempo. Det händer massvis av saker men även dessa är väldigt enkla att förutspå, först och främst för att det verkligen är linjärt, allt sitter fast på spåret – men också för att bilderna som föregår händelserna alltid förbereder oss för det som komma skall. Väldigt pedagogiskt men inte alltid välgörande för filmen.

Plus i kanten ges för extramaterialet, biografier, trailer med mera – alltid trevligt med sådant till filmer med en massa år på nacken!

INGA KOMMENTARER