Modstrilogin

Tre filmer svensk historia som alla borde se.


Det var ett tag sen Mods-trilogin spelades in, hade sin storhetstid och återfann publiken i och med nya format och nya tider. Fortfarande en lika aktuell filmserie nu som då, där de sociala problemen förändrats i utseende men fortfarande är desamma i grunden. Våld i hemmet, alkoholism, de utbrytande tonåringarna som känner sig vilsna i gränslandet mellan att vara barn och vuxen. Vem är det egentligen som ska fånga upp de här barnen, de här ungdomarna och senare de här vuxna. Är det samhällets eller individens egna ansvar? Varför går det så ofta alldeles för lång tid innan någonting händer? Om det händer någonting alls…

Filmerna i Modstrilogin är uppdelade i tre steg, där vi introduceras till Modskulturen som växte sig stark via Storbritannien under 50 och 60-talet i den första filmen, får reda på vad som hände med modsen i den andra filmen (när de blivit äldre) och i den tredje filmen får reda på hur det till slut gick, samt om livsstilen fläckat av sig så långt in som i 90-talet. Hur det gick avslöjar jag inte, men resan dit och att få lära känna personerna i filmerna är väl värt de närmare fem timmarna speltid som erbjuds.

Dom kallar oss Mods (1968)


Möt Kenta och Stoffe. Två unga herrar som är omåttligt populära hos både jämnåriga tjejer och killar. De lever ett spännande liv. De har attityd och är inte rädda för att dela med sig av den, gärna till Svensson (det värsta de vet) när de är på väg till jobbet via tunnelbanan. Där sitter de och hånar dem för att deras liv är inrutade, bestämda av rutiner och rent av tråkiga. Kenta och Stoffe, till skillnad från Svensson, lever inte inrutat, de vet oftast inte ens var de ska sova för natten, men det spelar ingen roll. För de har valt det själva. Gör de sken av i alla fall.

Droger, alkohol och känslan av frihet får Kenta och Stoffe att gå igång. Vi följer dem i ett Stockholm som nu åldrats över fyrtio år och som ser väldigt annorlunda ut. Tillsammans med filmaren Stefan Jarl som antagit ett “flugan på väggen-perspektiv” och bara följer pojkarna utan att lägga sig i följer vi deras framfart, dagliga liv och får genom kortare intervjuer ta del av deras berättelser. Deras redovisningar präglas av utanförskap i yngre år där rädsla för att komma hem inte var ovanligt. De växte inte upp i priviligerade hem, deras föräldrar var arbetare med försmak för stereotypiskt arbetarbeteende. Barnen som blev Stoffe och Kenta formades tidigt till uppbrytare, som trots sin oemotståndliga charm och utstrålning vandrade sina föräldrars öde till mötes. Allt det här lär jag mig samtidigt som Jarls närgångna porträtt argumenterar för att jag ska tycka om dessa “slackers” och acceptera deras livsval. Vilket jag också gör.

De kallar oss Mods är möjligen en århundradets bästa svenska dokumentärer, inte bara för att den är välgjord, sympatisk och lätt att titta på, utan för att den tar upp en samhällsfråga som ingen ännu verkar vilja ta i utan handskar.

Ett anständigt liv (1979)


I den andra filmen får vi för första gången träffa pojkarna, som nu blivit män i färgbild. Tiden som gått märks tydligt både på bilderna och männen, som nu inte alls bär samma karisma som ungdomen gav dem. Kenta sitter i telefon för att få reda på varför hans mor häktats, med en rufsig frisyr och en illasittande mustasch. Han ser ut som en typisk alkoholist, men bär på igenkännande drag från den snygga killen som vi lärde känna från elva år tidigare.

Livet har varit hårt, men klockorna slutar inte ticka och det är bara att göra det man kan för att hålla sig vid liv. Och trots att både Kenta och Stoffe, som fallit ifrån varandra, vandrat varsin kringelkrånglig stig så ser det ljusare ut nu. Kenta har familj, en ung son som han tar hand om och ett ansvar på väg mot Svenssonlunken. Alkoholen och haschet ropar på honom ständigt och han är inte nykter, men lever jämfört med Stoffe ett rätt bra liv. Stoffe som ramlade in på tyngre droger har det jobbigare.

De två ungdomsvännerna har trots sina sammansvetsade liv tappat bort varandra någonstans i dimman. I Ett Anständigt Liv får vi reda på hur det står till, 11 år efter Dom Kallas Oss Mods då Kenta och Stoffe återförenas för en kort stund där de kan tala ut.

I Ett Anständigt Liv har Jarls perspektiv förändrats, då filmen faller in mer i en regisserad och smått fiktiv posé. Vi ser telefonsamtal där båda parter filmas samtidigt, uppenbart riggat. Liknande händelser sker ofta. Det tar inte någonting ifrån berättelsen om Kenta och Stoffe, samt alla som befann sig i deras närhet – men det blir dock mer av en “berättelse” än ett dokument så som Dom Kallar Oss Mods var. Jag tycker personligen att det är illa valt att berätta på det här viset då en del av det naturliga går förlorat. Möjligen var det den enda utvägen då både Kenta och Stoffe är vana vid kameran och inte fullt så livliga som i den första filmen. Men sättet det är gjort på är inte övertygande, vilket kommer bli än värre i Det Sociala Arvet som är den tredje filmen i serien.

Ett Anständigt Liv är mer av den konventionella dokumentären som är följsam att titta på men inte alls spännade på samma sätt som sin föregångare. Jarl levererar dock precis det jag hoppas på innehållsmässigt. Det kommer inte som någon överraskning att ungdomarna från första filmen inte sitter i kostym på Södermalm och tuggar löjrom, utan istället bryter sig in i förråd i jakt på Gustavsbergsporslin att sälja i jakten på nästa heroinfix.

Det Sociala Arvet (1993)


En avslutande del i trilogin som tar oss till nittiotalet då barnen till Modsgenerationen har hunnit växa upp. Stefan Jarl inleder med den sekvens där Kenta och Stoffe häcklar Svensssonarbetaren på tunnelbanan från första filmen, för att senare gå vidare till en fortsättning som känns väldigt direkt från Ett Anständigt Liv trots att nästan 15 år passerat.

Trilogins vara eller icke-vara utmanas av medverkande som inte ser någon gagn i att få besök av Stefan Jarl och filmandet försvåras då han måste välja att antingen bli en intrusiv filmare istället för den sympatiske betraktare han hittills varit. Jarl har alltid varit en del av de medverkandes liv och blir i den tredje filmen även en del av publikens insyn, där vi får ta del av både Kentas fortsatta liv, Kentas barns berättelse om att växa upp samt problematiken kring att spela in en dokumentärserie som spänner över och ofta längre än de medverkandes liv.

Den tredje filmen är även den svagaste där de regisserade sekvenserna blir allt fler och trovärdigheten i händelserna kan utmanas om någon skulle vilja det. Kenta försöker tillsammans med sin fru Eva skapa ett nytt liv i Blekinge, som i samma veva drabbas hårt av höjd arbetslöshet och nedläggningar. Deras affärsplan tycks dömd att misslyckas från början och det svider i mig när det inte riktigt fungerar, men de kämpar på och slipper i alla fall Stockholm där frestelserna oftast är alltför lockande för att motstå.

För att runda av blandas Kentas fortsatta liv (och kamp) med nästa generations upplevelse. Till filmarens förvåning är deras berättelser annorlunda från sina föräldrars. Det är lätt att göra jämförelser från 60-talets Kenta och Stoffe till 80-90 talets barn som moderniserats precis som resterande världen. Prylar, kläder och pengar är lika goda ledord som trygghet och säkerhet, jämfört med 60-talets frihet och revolt.. Även om den fria tanken som inledde Modstrilogin är romantiskt lockande och minnesvärd så är utvecklingen i samhället det som avrundar på ett nyktrare och mer vuxet sätt. De flesta av de ungdomar som Modstrilogin inleds med har antingen hamnat i sina slutliga viloplatser (vila i frid) och de som överlevt har adopterat det värsta de kunde tänka sig trettio år tidigare, Svenssonlunken.

Frågeställningen; Finns någon plats för fria människor i ett stabilt samhälle? besvaras inte men är en av de tankar jag lämnas med när trilogin är avslutad. Kanske är det så, kanske inte. Det vi lär oss från Modstrilogin är dock att varken funnits eller finns tillräckligt med resurser för att förverkliga de fria människornas, de drabbade och de trasiga människornas behov.

Extramaterialet


I boxen (som för övrigt är väldigt snygg) finns det med ytterligare en skiva med extramaterial. Jag kommer inte att skriva lika mycket om detta som jag gjort om filmerna, men för den som är intresserad av att veta mer om Modsfilmerna så har Jonas Åkerlund gjort en dokumentär (2001) som kan ses, den är typiskt Åkessonklippt och inte direkt i linje med filmerna. Kenta och Stefan Jarl kommenterar på flera ställen både till filmer och i klipp samt så finns det en dokumentär om regissören, där man får ta del av flera av hans produktioner. Epilogen (som kan ses som en 3 1/2’e del till trilogin) är en dyster sak som spelades in 3 år efter att Kenta gått bort 2003. Hans son Patrik har nu blivit pappa och Stefan Jarl minns sin vän med tunga ord. Har man precis sett de tre filmerna är det här en rätt jobbig sak, förutsatt att man sympatiserat med kampen och människorna såklart.

Modstrilogin i nyrelease är en box svensk filmhistoria som alla dokumentärfilmsälskare borde se. Det svenska samhällets utveckling i ett nötskal, porträtterat med värme och glädje, sorg och saknad. En känslomässigt involverande resa som spänner över fyrtio år och som för evigt kommer att hålla minnet av grabbarna Kenta och Stoffe vid liv, även hos oss som aldrig lärde känna dem.

INGA KOMMENTARER